hanmedstorth

Så jag ringer på. Klockan är ett och han är nyvaken. Min rockkille är en mjukiskille i rutiga pyjamasbyxor och ett vitt linne. Hans ögon är svarta. De samlar ljus för att hitta hem till det blå. Hans hår ligger fortfarande och sover, tröttsamt slängt åt höger. Jag måste fingra oroligt i mitt eget hår för att inte börja fingra i hans. Där står vi.
Jag kan inte smälta honom. Det säger Pang! Jag vill sträcka ut handen. Jag vill röra vid honom. Jag vill veta vem han är. Gu, det är så spännande. Jag står nästan inte ut. Jag måste gå. Jag måste gå nu, säger jag och stampar i dörren. Inget kaffe? Säger han och kliar sig i hårbotten. Jag skakar på huvudet. Jag mumlar någonting. Alla mina sinnen är skärpta nu. Han kan göra mig så illa. Mina närborrar vidgade och mina ögon likaså. Jag slänger igen dörren efter mig med en smäll. Med min kallsvettiga rygg emot hans brevlåda, skriver jag ett sms: En annan gång kanske?