hanmedstorth

Långt innan jag och min kille ens hade hälsat på varandra i korridorerna, pratade min kille med alla han kände om mig. Skrev jag långa brev till alla jag kände om honom. Det är konstigt. I dagboken skriver jag om hur jag ser honom stå och röka i snålblåsten på rasterna. Jag skriver om hur jag vill göra honom matlådor och smeka håret ur hans ögon. Min kille berättar för de han känner om hur klockorna ringer när han ser mig. Plötsligt slår blixten bara ner och sen finns det ingen återvändo.