hanmedstorth

Min killes alkoholvanor stör mig. Jag försöker släppa det. Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker låta bli att provoceras av hans fyllesms. Men det är svårt. Jag blir arg. Samtidigt är det alldeles för tidigt för att börja ställa krav. För att bli tjatig, sur och gnällig. Men hans alkoholvanor ställer till det för oss.
Alla förtroliga samtal inleder han på fyllan, men redan nästa dag har han glömt allt vi har talat om. Han däckar mitt i en mening. Och han är ofta alldeles för full för att ligga, men lovar att gottgöra mig när vi vaknar. Vilket han gör, men ändå. Sen får han ont i magen. Sen kallsvettas han och börjar tala om en återställare. Och jag vet att jag inte kan rädda honom. Jag vet att ingenting jag säger hjälper. Och flera gånger intygar han mig om att han inte har alkoholproblem, och frågar med ledsna hundögon om jag tror honom. Och det säger jag att jag gör. För det är alldeles för tidigt. Det är alldeles för tidigt för misstro. Jag vill bara ha nyförälskelse nu. Jag vill bara ha hud och tunga. Jag vill bara blunda och ligga på rygg i vår kärleksbåt en liten stund till. Är det för mycket begärt?