hanmedstorth

När jag såg min kille första gången hade han en v-ringad t-shirt med ett svart tryck på sig. Slitna jeans och minst lika slitna converse kopior på fötterna. Hans fingrar smattrade nervöst i midjan när han pratade med någon tjej som jag inte alls har något minne av idag. Det låter klyschigt, men just då var han allt som fanns. Min kille upptog hela rummet. Han fångade hela min person! Han var i mig. Jag låtsades att mina händer kröp in under hans tröja. Hans mage var platt. Jag stirrade intensivt på hans v-ringade t-shirt och jag lovar att jag kan beskriva raksömmen i halslinningen in i minsta detalj. Jag började kalla honom min kille redan då. Jag vet det låter freaky, men jag hade ju ingen som helst aning om vad han hette då! Och när jag väl fick reda på det hade jag blivit så bekväm med att kalla honom min kille att jag helt enkelt bara fortsatte. Min kille är kort och smal, vilket sticker i mina ögon. Inte så mycket att han är smal, men att han är kort! Kort ...are än mig! Det är inte okej. Det är verkligen inte okej. But this is how my heart behaves. Det är verkligen inte mycket att göra åt. Men jag har slutat bära högklackat och jag kommer på mig själv med att envist se till så att jag hamnar ett steg nedanför honom i rulltrappan ändå.