hanmedstorth

När jag kom hem idag hade Kille tvättat, han hade vikt alla mina kläder, till och med mina trosor och försiktigt lagt ner dem i sina små byrålådor. Jag blev rörd. Och tänkte: Han är nog världens bästa kille ändå. Dessutom strålade han sådär glatt emot mig som jag inte sett honom göra på jag vet inte hur länge. Självklart såg jag ölflaskorna på bordet och hans skäggiga trendnissar i soffan. Men jag vinkade bara lite naivt och sa att jag hade bråttom ut igen. Jag skulle träffa en kompis. Jag skickade ett sms till kille så fort jag hade slängt igen dörren bakom mig: Älskar dig!

Den liksom bara bubblade upp i mig igen. Kärleken.

Jag visste att Kille skulle ut. Jag förstod att Kille var extra peppad med tanke på att han har känt sig extra pressad på sistone. På kvällen när jag precis kysst kompis adjö på kinden, smsade han: Vi går till stammisbaren, kommer du?
Jag var trött. Skrev: Får se. Han insisterade: Kom!

Jag kom. Jag tänkte att ett glas vin faktiskt skulle sitta fint. Klockan var bara elva. Killes kompis fick syn på mig först. Aaaarjeeell, gormade han så högt att hela stället hörde. Jag log lite nervöst. Han kastade sig om halsen på mig: Jag är skitfull! Sen blinkande han till, tittade länge på mig ... och försökte sen genast skärpa till sig. Men det är visst inte du ....
Jag försökte småsnacka lite. Men alla mina känslor kändes trånga, ja alldeles för små. Jag drog tröttsamt i dem för att ingen skulle se hur fel de satt. Jag skrattade stelt.

Jag: Eeh ... var'e kille?
Kompis: Han är därinne ... *pekar in i ett annat rum* men han är lite full ...
Jag (kall. Svart. Trött): Okej, då vet jag ... jag ska gå och kolla till honom.
Kompis: Ska du inte beställa in ett glas vin först. *börjar skrika på bartendern*
Jag: Eh nej, det e bra, vet inte om jag ska stanna, tack ändå ...

Jag hittar kille i ett hörn mitt uppe i en djup diskussion tillsammans med en annan kille. Hjärtat hoppar hoppfullt. Han är alls inte full. Han sitter ju alldeles stilla och pratar. Glädjefnatt. Jag skyndar fram till honom. Kysser honom. Hans ögon går i kors och hans läppar glänser av saliv.

Hjärtat faller fritt ner i det svarta, magonda.

Han är visst skitfull. Tungan slirar och ögon fokuserar inte och han upprepar sig. Och han är äcklig. Jag får panik. Det sitter flera nya ansikten runt hans bord som jag inte känner igen och det känns som om alla glor på mig. Jag går. Fastän han pratar med mig, går jag bara rakt ut på gatan igen. Jag behöver frisk luft. Nu. Genast.