351.
Idag är det torsdag. På torsdagar spelar min kille tv-spel med sina kompisar, över nätet. I tre timmar sitter de och skjuter på varandra, och skriker och hurrar emot tjocktvn. Varje torsdag åker jag ändå hem till min kille efter jobbet och tänker: Kanske, kanske, kanske spelar han inte idag. Kanske, kanske, kanske vill han hellre vara med mig. Idag är en sån där torsdag.
Jag åker hem till min kille, naiv och full av förväntan som vanligt. Vi pussas länge och vi har längtat efter varandra och det är fint. Hela den här stunden är fin. Kanske bäst av alla stunder. Stunden då vi förenas igen efter att ha varit ifrån varandra en hel dag.
Vi ligger med varandra och jag får länge ligga ovanpå honom sen, och andas emot hans hals. Det är skönt. Men sen blir klockan åtta och kille vill slita sig loss. Men jag har inte fått nog. Jag bara fått en timme med min kille och jag vill ha mer. Och jag vill att han ska vilja ha mer!!!! Varför vill han inte ha mig mer? tänker jag och så blir jag kall inuti. Ja, nästan svart blir jag. Jag blir den lilla flickan som blir inkastad på sitt rum och nästan kväver sig själv med en kudde för att det inte ska höra hur mycket hon gråter. Jag håller fast honom. Jaa, nästan desperat klänger jag mig fast. Kille gör det till en rolig brottningsmatch. Men jag tycker inte att det är roligt. Jag vet ju att han på riktigt vill komma loss och det gör han ju också så småningom.
Jag sitter bakom hans rygg ett tag och tittar på när tvn låter som om den ska explodera. Jag tittar på kille som sitter framåthukad med gamnacke och fäktar med konsolen.
Tänker: Varför finns det ingenting annat som uppslukar mig lika mycket som han gör? Varför finns det ingenting annat som fångar mitt intresse lika lätt?
Sen åker jag hem igen. För jag orkar inte vara den där tjejen. Jag orkar inte vara den där tjejen som inte har några andra intressen. Jag orkar inte vara den där tjejen som har pojkvän, och ingenting mer?
Jag åker hem till min kille, naiv och full av förväntan som vanligt. Vi pussas länge och vi har längtat efter varandra och det är fint. Hela den här stunden är fin. Kanske bäst av alla stunder. Stunden då vi förenas igen efter att ha varit ifrån varandra en hel dag.
Vi ligger med varandra och jag får länge ligga ovanpå honom sen, och andas emot hans hals. Det är skönt. Men sen blir klockan åtta och kille vill slita sig loss. Men jag har inte fått nog. Jag bara fått en timme med min kille och jag vill ha mer. Och jag vill att han ska vilja ha mer!!!! Varför vill han inte ha mig mer? tänker jag och så blir jag kall inuti. Ja, nästan svart blir jag. Jag blir den lilla flickan som blir inkastad på sitt rum och nästan kväver sig själv med en kudde för att det inte ska höra hur mycket hon gråter. Jag håller fast honom. Jaa, nästan desperat klänger jag mig fast. Kille gör det till en rolig brottningsmatch. Men jag tycker inte att det är roligt. Jag vet ju att han på riktigt vill komma loss och det gör han ju också så småningom.
Jag sitter bakom hans rygg ett tag och tittar på när tvn låter som om den ska explodera. Jag tittar på kille som sitter framåthukad med gamnacke och fäktar med konsolen.
Tänker: Varför finns det ingenting annat som uppslukar mig lika mycket som han gör? Varför finns det ingenting annat som fångar mitt intresse lika lätt?
Sen åker jag hem igen. För jag orkar inte vara den där tjejen. Jag orkar inte vara den där tjejen som inte har några andra intressen. Jag orkar inte vara den där tjejen som har pojkvän, och ingenting mer?
Kommentarer
Trackback
