hanmedstorth

Kärleken förändrade mig. När kärleken fann mig krälade jag på botten av allt det svarta som jag bar inuti mig. Jag vacklade omkring i livet. Jag såg ingenting i mig som var värt att älska. Jag vaknade på morgonen och allting inuti mig grät. Du är så ful. Du är så jävla äcklig. Jag ville knyta mina nävar och slå sönder spegelglaset som skrattade åt mig. Jag rodnade i universitets korridorer. Jag kom hem om kvällarna och var utmattad av det krig som min kropp förde om dagarna. Jag var misslyckad. Jag hade inte fullföljt någonting sen studenten. Studieskulder, a-kassa och antidepp, hurra!

Men så plötsligt en dag så stod han där i kulissen och tittade på mig med roade ögon. Han var fantastiskt snygg. Jag ville bara vara honom nära. Hålla i cigarretten som han rökte eller värma händerna på hans kopp med kaffe. Jag ville pussa honom lätt i nacken och jag ville dra fingrarna igenom hans hår. Jag ville så jävla mycket med just honom. En dag sa jag hej. Jag hade tränat och upprepat det där hejet tyst för mig själv i flera dagar. Jag minns hur det krånglade sig ur min mun och lät som ett ord på ett främmande språk.