hanmedstorth

Bror: How's school?
Jag: Jag har hoppat av. Jag var inte redo för plugg!
Bror: Det var snabbt bestämt, var det så hemskt?
Jag: Det var bara inte jag! Inte än. Jag kan inte sitta still i tre och ett halvt år.
Bror: Oookej ... så vad är planen nu då?
Jag: JOBBA.
Bror: Oooookej ... inom vad?
Jag: Jag kommer inte på vad som passar! Jag gillar ju att skriva, titta på människor och pyssla!

(tystnad)

Bror: .... Det låter som om du borde satsa på att bli arbetslös?

Han : Åh! Vet du vad jag ska göra i vinter!?
Jag: Runka i en termos med varma makaroner?
Han: Meh, va snuskig du e!
Jag: Säg då.
Han: ... ta varma duschar.

Jag är redan så sjukt sur och bitter över att jag kommer tillbringa större delen av det närmsta året ensam.

Jag har fått urinvägsinfektion igen. Jag hatar att vara kvinna just nu.

Jag känner mig så jävla ensam. Det är som om jag har blitt med kille och därför inte är lika rolig att hänga med längre. Jag är ledsen. Kille jobbar på baren och dricker sen rödvin vid vattnet tills solen går upp.

En sån där morgon. Först blev jag sur för att han inte ville knulla för att han ville kolla sin facebook istället. (HAN VILLE KOLLA SIN FACEBOOK ISTÄLLET!). Sen blev jag surare när han inte gick upp och kokade kaffe. Sen blev jag surast när jag gick upp för att koka kaffe och såg att diskberget som han har sagt att han ska ta hand om i tre dagar stod kvar! Ännu argare blev jag när jag såg att det inte fanns ett enda rent glas. Argast blev jag när jag upptäckte att både mjölken OCH filen var slut så jag var tvungen att klä på mig och kila till affären. Suck!

Det kryper i mig. Jag är så arg. Varför fattar han inte. Varför ser han inte. Varför hör han inte när jag skriker: DET-GÖR-ONT-NÄR-DU-GÖR-SÅ.

?

Jag är sjuk nu. Det går inte. Kryper runt. Hatar. Han ser mig inte. Han spelar sitt tv-spel. Han förstår inte allvaret. Han vet inte vad jag ser när jag blundar och vad som ringer i mina öron hela tiden. Och jag är bara sju år och jag skriker: ÄLSKA MIG!!!!

Söndag. Vi har varit trötta. Vi har legat länge och dragit oss. Inte orkat gå upp. Jag har haft ångest. Jag har inte alls mått bra. Jag mår fortfarande inte bra. Jag har druckit för mycket den här helgen. När jag dricker för mycket tar jag alldeles för mycket plats. Och när jag tar alldeles för mycket plats då finns det så mycket att ångra. Varför sa jag så? Varför gjorde jag si? Jag hackar på mig själv hela morgonen. Kille försöker hejda mig. Kille säger att jag inte alls har gjort bort mig. Kille säger att jag har varit omtyckt av alla hela helgen. Men jag lyssnar inte. Ingen får störa mig när jag försöker sätta mig själv på plats igen. Ingen får störa mig när jag tar över min fars jobb. När jag trycker ner mig själv. När jag gör det mycket klart för det lilla barnet i mig att hon inte får tro att hon är något. Kille håller om mig i flera timmar. Han anstränger verkligen. Han säger: Ska vi inte gå på en promenad? Du behöver komma ut lite. Men allt jag kan säga är: Nej, nej, nej, inte störa nu när jag är fullt upptagen med annat.

Jag: Jag orkar inte bråka nu.
Han: Vi bråkar inte.
Jag: Vad gör vi då?
Han: Vi rensar luften.
Jag: Vi bråkar.
Han: Vi rensar luften.
Jag: Vi rensar ju för fan ingenting. Skiten är ju fortfarande kvar!!! Vi löser ingenting, det här leder ingenstans alls. Jag hatar det här!!!!
Han: Baby ... jag ska skärpa mig. Jag lovar.

Det enda jag ser fram emot efter jobbet nu när jag inte får komma hem och kasta mig om halsen på Kille, är att köpa en chokladkaka, brygga sjuka mängder kaffe och krypa upp i soffan framför vilket skitprogram som helst.

Jag mår inte alls bra.

Jag är så jävla arg. Jag orkar inte vara arg mer. Men jag vet inte hur jag slutar. Jag vill slåss och sparkas och ställa till med en stor scen.

Kille och jag har blitt bostadslösa. Sista kyssen innan vi skiljdes åt var lång. Nu ska vi sova på soffor, luftmadrasser och golv i några veckor framöver tills att allting blir bra, och ordnar sig för oss, en gång till.

Jag är så jävla uttråkad och full av förakt inför mig själv. Jag har ett åtta till fem jobb nu och det är så tröttsamt. Så jävla ospännande. Och jag gillar ju det. MEN JAG GILLAR JU SAMTIDIGT INTE DET.
Jag har ångest idag. Jag skickar trötta provocerande sms till kille som han inte alls uppfattar och inte ens bemödar sig med att svara. När jag sedan ringer upp honom för att så oskyldigt som möjligt uppmärksamma honom på detta, så ligger han och sover. Han låter grötig och långt bort. Och jag vill bara skrika: MEN SNÄLLA KILLE FÖR I HELVETE! GÖR NÅT! BJUD UT MIG! ÄLSKA MIG! BEUNDRA MIG! UPPVAKTA MIG! LIGG FÖR I HELVETE INTE BARA DÄR OCH TÄNK PÅ DIG SJÄLV. Men jag skriker inte. Jag exploderar inte i luren, istället rinner allting ur mig. Jag säger bara puss puss hejdå. Och sen hetsäter jag ett helt paket med müsli.

Han: Det måste vara jobbigt att aldrig vara nöjd ...

(tystnad)

Det är så jobbigt att jag inte ens orkar besvara honom.






Jag är så trött.

Tiden med kärleksvadd i öronen är över.
Ångesten kommer krälandes.
KAN.INTE.STANNA.I.DET.HÄR.LANDET.

your love alone is not enough ...

Men vad är det jag begär ifrån honom som han inte ger mig
eftersom jag aldrig blir nöjd?

Jag fick inte jobbet.

Min kille bor i en liten flott lägenhet på Östermalm nu med stora speglar och möbler som går helt i vitt. Själv är jag hemlös igen. Flyter mest omkring, orkar inte ta tag i mitt liv. Orkar inte stanna upp. Självföraktet är mig hack i häl hela dagarna och jag vet inte vad jag ska göra?

Jag är klängig nu. Jag mår inte alls bra. Livet rasar. Och jag vill att min kille ska ta på mig hela tiden. Du får se på tv, det går bra, bara jag får pussa dig undertiden, säger jag. Och så gapar han och sträcker ut tungan på skoj. Men jag omsluter den med mina läppar på fullaste allvar och så kryper jag upp på honom. Åmar mig som en katt. Gnider mitt kön mot hans ben och stönar lätt.

Ta på mig, ta på mig, ta på mig, tänker jag, för annars kanske jag på riktigt slutar att finnas till?

Vissa morgnar när jag vaknar är jag så jävla arg på honom att jag står inte ut med att se honom. Det är hemskt. Vissa dagar när disken står hög och lägenheten ser ut som ett jävla inferno. Ja då står jag inte ut med att se honom dra täcket över huvudet för att försöka somna om. "Va fan Kille! Hon är elva!!!" vill jag skrika. "Gör något för i helvete, ligg inte bara där!".
Vissa dagar när jag kämpar mig upp trots att jag är trött, trots att jag är arg och ångestfylld och egentligen inte står ut. Står jag ändå där framför kaffebryggaren och tänker på honom. Vill du också ha?
Han: Jaa, om du gör.
Jag (snäsigt): För annars ska du inte ha eller!?!
Han (snopen): Va?
Jag: Äh, det var inget ...

Och sen går jag runt och mumlar resten av morgonen. Undertiden som han fortfarande ligger kvar under täcket med sin dator och sin kopp med kaffe. Och jag tänker: Flykt! London, paris, madrid, det spelar ingen roll. Nu, nu, nu!