hanmedstorth

Han med stort hå har åkt nu. Det känns konstigt. Tomt.

Jag mötte upp Kille på stammisbaren igår. Han hade fått lön och ville bjuda mig ut mig på ett glas eller två. Vi slog oss ner i en soffa och satt med huvudena tätt ihop. Det var länge sen vi satte oss ner tillsammans och verkligen talade med varandra. Den senaste veckan har Kille dragit sig undan, gått in i sig själv och varit mycket fokuserad på någonting mycket långt bak i sitt huvud. Jag har inte fått någon kontak med honom och det har gjort mig ledsen. För om jag hade fått bestämma hade vi myst tillsammans varje sekund av varje minut. Han sticker ju snart!

Hur mår du egentligen babe? frågar jag och spänner ögonen i honom för den här gången tänker jag inte låta honom komma undan. Han kramar min hand. Han dricker en stor klunk öl.

Hela mitt vuxna liv har jag känt mig rotlös, börjar han. Jag har flyttat runt och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Inte förrän nu Ariel. Jag mår så bra här i Stockholm. Jag älskar den här stan. Jag har kompisar här. Jag är någon, märker du det? Och jag vill inte återvända till studentstaden igen. Men det måste jag. Och nu vill jag bara veta hur det kommer att bli, hur jag kommer att må där uppe. Jag tänker på det hela tiden Ariel. Och jag vill bara slita bort det här plåstret nu. Jag vill bara sätta mig på det där jävla tåget och konfrontera min nya verklighet. Jag vill bara veta hur det kommer att kännas. Jag menar sist jag bodde i studentstaden hade jag ju dig där, min bästis! Och nu ska jag helt plötsligt klara mig själv ...

Bror: How's school?
Jag: Jag har hoppat av. Jag var inte redo för plugg!
Bror: Det var snabbt bestämt, var det så hemskt?
Jag: Det var bara inte jag! Inte än. Jag kan inte sitta still i tre och ett halvt år.
Bror: Oookej ... så vad är planen nu då?
Jag: JOBBA.
Bror: Oooookej ... inom vad?
Jag: Jag kommer inte på vad som passar! Jag gillar ju att skriva, titta på människor och pyssla!

(tystnad)

Bror: .... Det låter som om du borde satsa på att bli arbetslös?

Igår började jag plugga. Jag satt där i en stor sal bland en massa andra människor som ville precis som jag. Men ändå satt jag där och kände mig helt tom. Jag vill inte det här, var allt jag kunde tänka. Jag vill inte det här. Inte än. Jag gick hem. Helt tom gick jag hem och la mig och sov.

Det är lördag och Kille kommer hem tidigt. Klockan är bara halv två. Jag har saknat dig, säger han och pussar på mig flera gånger där jag ligger i halvslummer. De kallade mig för toffel när jag gick babe, han pussar mig igen. De retade mig för att jag ville åka hem till dig. Jag tittar på honom med ett öga. Han är full. Fyfan va jag hatar att se honom full.

Jag har saknat dig, säger han och kryper ner hos mig. Han tar på mig. Jag är kall. Det sticker i mig av misstänksamhet. Varför är du hemma så tidigt? frågar jag. Men jag sa ju det! Jag saknade dig! Säger han och smeker konturerna av mina bröst med sitt finger. Gick de andra hem eller? fortsätter jag. Nej, de satt kvar. De kallade mig toffel, de retade mig när jag stack, säger han en gång till. Men jag ville hem till dig Ariel. Jag suckar. Om du hade druckit en öl till så hade du blivit skitfull, eller hur? Och du vet att jag hade blivit så jävla sur då att du tänkte att det var lika bra att åka hem? Du hade ändå redan fått din fylla och kände dig nöjd?

Jag säger ingenting mer sen. Jag orkar inte vara arg. Det är vår sista vecka tillsammans. Kille sprudlar. Han är glad. Han är lullig. Du är så fin, ler jag nu. Jag kan inte låta bli. Nä, Du är fin! Säger han och rullar upp på mig. Han tar mitt huvud i sina händer. Jag kommer verkligen VERKLIGEN verkligen sakna dig Ariel, viskar han och borrar ner sina mörka blåa ögon i mina. Men vi kommer att klara det här ....

Jag har börjat packa lite smått. Jag har ringt och pratat med mormor. Jag har frågat om jag får ställa upp mina grejer på hennes vind tills jag har någonstans att bo och det får jag. Det är lördag och jag ligger naken i vår säng. Jag lyssnar på lena kvinnoröster som sjunger om kärleken. Kille är på vift förstås. Det är hans sista vecka i Stockholm och han hoppas att han hinner dricka öl med alla han känner innan han sticker. Jag suckar. Jag saknar honom redan. Jag behöver honom nu. Jag känner mig ensam. Liten. Rädd. Utsatt. Jag vill inte börja skolan. Jag vill inte flytta hem till mina föräldrar igen.

Jag drömmer konstiga drömmar om nätterna. Om barn jag bär, katter som kör över. Jag är kall och orolig. Livet är en ångvält och jag kan inte värja mig. Jag sträcker ut händerna för att skydda mig. Jag hoppar till när posten kommer. Jag inbillar mig att det är någon som försöker ta sig in. Rädslan förökar sig. Elektriska stötar rycker i bröstet. Ingenting skrämmer mig mer än förändringar. Och förändringen är nära nu. Nästa vecka börjar jag studera igen. Nästa vecka går jag in som en ny människa i en ny byggnad där ingen vet vem jag är. Där det inte finns någon som jag kan hålla i. Jag vacklar runt i osäkerheten nu. Nästa vecka tar Kille tåget tillbaka till studentstaden. Nästa vecka blir jag bostadslös igen. Jag är inte gammal nu. Bara några år och jag behöver hjälp med allt. Hjälp!

Han kommer hem visslandes sen. Han ställer sig vid spisen. Han steker upp halloumiost och poppar popcorn och smörar kex. Det hårda i mitt bröst blöts upp. Du är väl inte sur? säger han. Jag blir liten. Jag blir den lilla flickan. Jag förstår bara inte varför du var tvungen att gå till stammisbaren en gång till efter att du hade varit och handlat när du visste att jag väntade på dig här hemma, piper jag. Jaha, säger han och låter lätt och viftar bort mig med handen. Jag trodde inte att det var någon brådska, dessutom lät på dig som om du ville vara själv stund när jag gick. Va inte arg på mig älskling. Han sätter sig bredvid mig. Han pussar på mig. Vi äter och är mjuka mot varandra och jag säger förlåt och han säger förlåt. Och sen ligger vi med varandra två gånger. Först i sängen. Sen i soffan.

Va fan är det för fel på min kille? Jag är så jävla less och liten och uppgiven! När jag kom hem idag började han genast snacka om chirre och vin. Om att supa sig full. Gå ner och shotta på stammisbaren. Du verkar törstig idag? sa jag. Han sa Ja! Han sa ja sådär som om han var normal, som om han var en sån som ville supa sig full en gång om året. Han sa ja sådär som om man skulle kunna skratta åt det. Jag blev trött. Jag sa: Du kan väl gå och köpa ost och kex och så kan vi sitta med något glas här hemma istället? Han nappade. Han försvann ut genom dörren. Jag tar en öl på stammisbaren först bara, snackar lite med rogge, var det sista jag hörde innan dörren slog igen bakom honom.

Han är borta länge, tillslut får jag ett sms: Du vill inte komma hit (hit likamed stammisbaren)? Jag har varit och handlat men smet in igen. Jag kunde inte låta bli. Han avslutar smset med en glad gubbe. Han avslutar med en glad gubbe vars ansikte jag vill krossa. Slå hårt. Idiot!

Han : Åh! Vet du vad jag ska göra i vinter!?
Jag: Runka i en termos med varma makaroner?
Han: Meh, va snuskig du e!
Jag: Säg då.
Han: ... ta varma duschar.

Jag är redan så sjukt sur och bitter över att jag kommer tillbringa större delen av det närmsta året ensam.