hanmedstorth

Plusgrader. Parkhäng. Roséflaskor och lätta fötter. Han säger att han vill tatuera in mitt namn på armen och sjunger: there's a place on my arm where I've written her name next to mine ... Och jag säger att han inte är riktigt klokt. Och han säger att det hade varit en kul grej att ha.

© All rights reserved by:

1. postsecret.blogspot.com
2. Anders Petersen.

Kille har besök i helgen. Han är full varje dag och jag blundar skithårt. Han dricker ölen sådär snabbt som han gjorde i början när vi träffades. Jag tycker inte om det. Men jag dricker jag med. Vin och irish coffee, och då bryr jag mig inte lika mycket.

Kärleken förändrade mig. När kärleken fann mig krälade jag på botten av allt det svarta som jag bar inuti mig. Jag vacklade omkring i livet. Jag såg ingenting i mig som var värt att älska. Jag vaknade på morgonen och allting inuti mig grät. Du är så ful. Du är så jävla äcklig. Jag ville knyta mina nävar och slå sönder spegelglaset som skrattade åt mig. Jag rodnade i universitets korridorer. Jag kom hem om kvällarna och var utmattad av det krig som min kropp förde om dagarna. Jag var misslyckad. Jag hade inte fullföljt någonting sen studenten. Studieskulder, a-kassa och antidepp, hurra!

Men så plötsligt en dag så stod han där i kulissen och tittade på mig med roade ögon. Han var fantastiskt snygg. Jag ville bara vara honom nära. Hålla i cigarretten som han rökte eller värma händerna på hans kopp med kaffe. Jag ville pussa honom lätt i nacken och jag ville dra fingrarna igenom hans hår. Jag ville så jävla mycket med just honom. En dag sa jag hej. Jag hade tränat och upprepat det där hejet tyst för mig själv i flera dagar. Jag minns hur det krånglade sig ur min mun och lät som ett ord på ett främmande språk.

© All rights reserved by Hedi Slimane.

Det är så konstigt det där, hur man en dag bara var älskad. Ja, på ett sånt givet och självklart sätt med. Ja, nästan som om man alltid hade varit det.

Min psykolog säger att jag inte bara får skriva om Kille längre, att jag måste lyfta fram andra saker med. Som tex vårens intågande. Hon sa faktiskt så. Vårens intågande. Hahahaha, skrattade jag inuti. Vårens intågande.

För inte bryr väl jag mig om våren?

Jag har någon att älska. Och om tio år är det allt jag vill komma ihåg. Ja, hur jag älskade. Innerligt. Intensivt. Och på riktigt. Och hur det var allt jag önskade mig av livet trots allt det där andra som världen hade att erbjuda mig.

© All rights reserved by:

1. Angela Boatwright.
2. Kohel Yoshiyuki.

Vi har det bra just nu. Lite för bra. När ska det gå sönder, nervöstänker jag.

Killes föräldrar är här i helgen. Igår sågs vi för andra gången. Det var ett halvår sen sist. De var sig lika. Men ändå inte. Första gången vi sågs var jag så uppe i Kille att det inte riktigt fanns rum i mig för att omfamna dom också. Jag var så helvetiskt jävla förälskad att jag inte kunde se någonting annat än Killes alla underbara egenskaper och färdigheter. Killes mamma skrattar till exempel visst mycket! Och hon är lätt och ungdomlig i korta jeanskjolar med leggings undertill. Hon påminner inte alls om min egen mysmamma som bara pratar barn, och jobb, och nybakta bullar. Killes mamma har starka åsikter och bubbliga känslor. Och jag tycker om det!

Hans far då? Fortfarande ett huvud kortare än mig. Pratar inte i onödan. Tycker inte om när kille beställer in öl och pikar honom för det. Killes pappa är stolt och rakryggad av gammal kristen moral. Jag vet att det irriterar Kille och att han ibland beställer in en öl extra bara för att provocera honom.

Tacksamheten över att ha någon som verkligen älskar mig och som jag älskar minst lika mycket tillbaka.

Det var skönt att komma hem idag. Som en liten dröm som nästan inte var sann. Och ändå hände ingenting speciellt alls. Men sånt är livet, det är inte de där stora jublande grejerna som gör skillnad.

Vi låg raklånga på magen bredvid varandra i sängen med våra datorer. Vi tittade på lägenheter. Vi bor i andrahand på tjugofem kvadrat nu. Och jag vill aldrig mer vara två och göra om det här igen. Vi hittade en fin, tittade på planlösningen och fantiserade om hur vi skulle inreda den, och om hur vi skulle leva väl där. Sen slog vi ihop våra datorer och trasslade in oss i varandra. Armar och ben i en stor hög. Jag somnade där i, och Kille låg alldeles stilla för att inte väcka mig. "Oj, jag somnade visst" sa jag när jag vaknade. "Mm, du snarkade lite" sa han som om det var det gulligaste han någonsin hade hört. Jag rodnade och gömde mig i tröjan som han snabbt drog av för att kyssa mina bröst.

1. theswedishgirl
2. postsecret

Mest älskar jag honom för hans ögon. De är mjuka och kan inte dölja någonting alls. I hans ögon förstår jag att han värnar om mig som om jag var hans finaste skatt. Hans ögon är en öppen famn för mig att komma hem till och bygga bo i. Han älskar mig. Det står skrivet där i. Jag kan se det.

På många sätt har jag ändå inte varit lyckligare än vad jag är just nu. Jag menar kärleken bubblar fortfarande som sockerdricka under huden. Han gör mig fortfarande knäsvag och jag älskar på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det är fantastiskt. Och jag har ingen brådska längre. Det får ta tid. För det tar tid när två människor försöker skapa ett gemensamt liv tillsammans. Och det är inte konstigt. Det händer inte över en natt. Det är svårt att låta två bli ett.

© All rights reserved by Ryan Mcginely.

Det kryper i mig. Jag är så arg. Varför fattar han inte. Varför ser han inte. Varför hör han inte när jag skriker: DET-GÖR-ONT-NÄR-DU-GÖR-SÅ.

?

Jag tror inte att du älskar mig mindre för att du flyttar hem till dina föräldrar i några dagar, säger han. Och inuti skriker jag: MEN JAG TROR ATT JAG ÄLSKAR DIG MINDRE NÄR JAG FLYTTAR HEM TILL MINA FÖRÄLDRAR ETT TAG! (GÖR NÅGONTING!!!!).

Jag har flyttat hem till mina föräldrar i väntan på att ännu en gång få höra den där mjuka ömma rösten när jag ringer och han hör att det är jag.

Jag känner ingenting längre ... tror jag. Jag tittar på honom och tänker: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar verkligen dig.  Men samtidigt så känns det tomt och uppgivet inuti mig. Älskar du mig? tänker jag. Älskar du verkligen mig Älskling? Jag stirrar på dig. Borrar ner mina ögon i dina. Jag viill att du ska höra mina tankar. Hör mig, tänkskriker jag.

Du säger: Ja, ja, ja, ja, jag älskar dig!
Framför tvn, i sömnen, på krogen, i livet, ständigt.

JAG ÄLSKAR DIG ARIEL!

Bra, tänker jag. Skönt. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Och det jag frågar mig själv nu allt oftare är om du älskar du mig på det sättet som jag behöver bli älskad på för att överleva den här sortens tvåsamhet?

Jag är sjuk nu. Det går inte. Kryper runt. Hatar. Han ser mig inte. Han spelar sitt tv-spel. Han förstår inte allvaret. Han vet inte vad jag ser när jag blundar och vad som ringer i mina öron hela tiden. Och jag är bara sju år och jag skriker: ÄLSKA MIG!!!!

© All rights reserved by Sandra Freij.

Jag vet att jag äter upp dig, viskar jag i hans öra om nätterna.

Men fråga mig vad jag älskar
och jag ska svara  med hans namn tusen gånger om.

Föraktet;

Han får inte lämna min sida
för då glömmer jag med en gång bort att jag är älskad.

© All rights reserved by Helmut Newton.

Föraktet. Det saknar slut och ingenting hjälper. Han hjälper inte, hur gärna han än vill göra skillnad i mitt liv är han aldrig nog. I mitt liv räcker han aldrig till.

Hit, men inte längre.

Ändå behöver jag honom jämt. Och helst ständigt vid min sida. Jag är sjuk. Jag vet det. Någonstans förstår jag att allt inte riktigt är som det ska. Jaa, att jag har tappat något på vägen för jag fast honom i duschen idag.

Han sa:
- Det räcker nu.
Han sa:
- Sluta .... Men sluta då Ariel.
Han sa:
- Jag måste gå, jag måste skynda. Det vet du.
Tillslut sa han:
- Ariel, nu gör du mig ledsen.
Och då släppte jag direkt. Mina armar föll som tunga stenar ifrån hans axlar. Hela jag blev svart. Jag vände mig bort och sjönk ner längs badrumsväggen. Jag vill inte göra honom ledsen. Jag vill inte få honom att känna sig otillräcklig och elak bara för att jag mår dåligt.
- Behöver jag vara orolig? Frågar han och försöker vinna min blick åter. Men jag skakar bara på huvudet där jag sitter naken på golvet och droppar vatten.

Jag kväver honom. Jag vet det.

Men jag tänker om jag bara håller om honom lite längre. Om jag bara håller om honom lite hårdare. Om jag bara kan få honom att vilja! ... stoppa in den i mig en gång till. Då måste det betyda att han älskar mig. Då måste det betyda att jag är älskad. Och då måste det tillslut leda till att jag känner mig älskad, inte sant?

Det är så hopplöst allting.

Innan han försvinner ut igenom dörren, lyfter han upp min haka och säger:
- Jag älskar ju dig helt jävla pissmycket Ariel. Ring om det är nåt, jag kommer direkt.

Han drack visst bara tre mellanöl igår och valde att avsluta kvällen med en kaffe. Kille kanske på riktigt gör en ansträngning nu? Hoppas.

© All rights reserved by Mark Borthwick.

Kille påbörjade sitt sommarlov idag, dvs sin arbetslöshet.

Och hur firar han detta?

Med bärs såklart! Hurra, hurra, hurra!

Söndag. Vi har varit trötta. Vi har legat länge och dragit oss. Inte orkat gå upp. Jag har haft ångest. Jag har inte alls mått bra. Jag mår fortfarande inte bra. Jag har druckit för mycket den här helgen. När jag dricker för mycket tar jag alldeles för mycket plats. Och när jag tar alldeles för mycket plats då finns det så mycket att ångra. Varför sa jag så? Varför gjorde jag si? Jag hackar på mig själv hela morgonen. Kille försöker hejda mig. Kille säger att jag inte alls har gjort bort mig. Kille säger att jag har varit omtyckt av alla hela helgen. Men jag lyssnar inte. Ingen får störa mig när jag försöker sätta mig själv på plats igen. Ingen får störa mig när jag tar över min fars jobb. När jag trycker ner mig själv. När jag gör det mycket klart för det lilla barnet i mig att hon inte får tro att hon är något. Kille håller om mig i flera timmar. Han anstränger verkligen. Han säger: Ska vi inte gå på en promenad? Du behöver komma ut lite. Men allt jag kan säga är: Nej, nej, nej, inte störa nu när jag är fullt upptagen med annat.

© All rights reserved by Lina Scheynius.

Kille och jag har supit ihop oss den här helgen. Det hjälper. Då är allt frid och fröjd. Och vi är nykära och vi älskar varandra innerligt. Och vi får för oss att vi skiner och älskar lite mer än alla andra par, och att alla kan se det. Skål, säger vi och skrattar i mun på varandra. Vi utbyter blickar och vi försvinner tillsammans in på krogtoaletten. Och när vi återvänder till baren där våra vänner står möts vi av en kör som skriker: HAR NI PIPPAT ELLLER? Och vi flinar och blir rosiga men skakar ändå envist på huvudet.