hanmedstorth

Det är lördag och Kille kommer hem tidigt. Klockan är bara halv två. Jag har saknat dig, säger han och pussar på mig flera gånger där jag ligger i halvslummer. De kallade mig för toffel när jag gick babe, han pussar mig igen. De retade mig för att jag ville åka hem till dig. Jag tittar på honom med ett öga. Han är full. Fyfan va jag hatar att se honom full.

Jag har saknat dig, säger han och kryper ner hos mig. Han tar på mig. Jag är kall. Det sticker i mig av misstänksamhet. Varför är du hemma så tidigt? frågar jag. Men jag sa ju det! Jag saknade dig! Säger han och smeker konturerna av mina bröst med sitt finger. Gick de andra hem eller? fortsätter jag. Nej, de satt kvar. De kallade mig toffel, de retade mig när jag stack, säger han en gång till. Men jag ville hem till dig Ariel. Jag suckar. Om du hade druckit en öl till så hade du blivit skitfull, eller hur? Och du vet att jag hade blivit så jävla sur då att du tänkte att det var lika bra att åka hem? Du hade ändå redan fått din fylla och kände dig nöjd?

Jag säger ingenting mer sen. Jag orkar inte vara arg. Det är vår sista vecka tillsammans. Kille sprudlar. Han är glad. Han är lullig. Du är så fin, ler jag nu. Jag kan inte låta bli. Nä, Du är fin! Säger han och rullar upp på mig. Han tar mitt huvud i sina händer. Jag kommer verkligen VERKLIGEN verkligen sakna dig Ariel, viskar han och borrar ner sina mörka blåa ögon i mina. Men vi kommer att klara det här ....

Han kommer hem visslandes sen. Han ställer sig vid spisen. Han steker upp halloumiost och poppar popcorn och smörar kex. Det hårda i mitt bröst blöts upp. Du är väl inte sur? säger han. Jag blir liten. Jag blir den lilla flickan. Jag förstår bara inte varför du var tvungen att gå till stammisbaren en gång till efter att du hade varit och handlat när du visste att jag väntade på dig här hemma, piper jag. Jaha, säger han och låter lätt och viftar bort mig med handen. Jag trodde inte att det var någon brådska, dessutom lät på dig som om du ville vara själv stund när jag gick. Va inte arg på mig älskling. Han sätter sig bredvid mig. Han pussar på mig. Vi äter och är mjuka mot varandra och jag säger förlåt och han säger förlåt. Och sen ligger vi med varandra två gånger. Först i sängen. Sen i soffan.

http://hanmedstorth.blogspot.com/

Jag pysslar lite här. Jag klipper och klistrar in våra första månader tillsammans. Blogger bjuder på så mycket fler möjligheter.

Han kröp hem på natten sen med en blomma som han hade ryckt ifrån någon rabatt. Han pussade mig på huvudet. Jag drog täcket hårdare omkring mig. Jag vet inte hur det kom sig, men sen började vi prata. Han bröt sönder kylan i mitt bröst och blåste in varmluft. Vi pratade i flera timmar om ALLT och sen knullade vi oss trötta. Och nu har vi det bra IGEN!

Men jag älskar att titta på honom som om jag inte redan känner honom. Som om jag ser på honom för första gången. Jag följer dragen i hans ansikte. Jag försöker finna den beskrivning som är mest rättvis för färgen i hans ögon. Jag försöker föreställa mig hur han är som person. Vilken typ av musik som han lyssnar på. Vad han skrattar åt.

Jag låtsas som om jag inte redan vet. Jag låtsas att han är en främling som just har fångat min uppmärksamhet.

Det mjuka i hela hans gestalt. Omfamnar mitt liv.

Love changes everything ...

Och det är helt sant.

Kille ringde när han klev av tåget. Jag är hemma om trettio, sa han. Och han lät fortfarande inte som en älskande på rösten. Och jag blev mycket rädd. Det brände i mellangärdet. Jag blev kall i magen. Tänk om han har gjort något dumt, tänkte jag. Tänk om han har hånglat, tänk om han har knullat! Då dör jag. Jag satt som paralyserad i sängen med tusen hjärnspöken som jag försökte fäkta bort. Nu blir jag övergiven. Nu blir jag ensam igen. Nu är jag inte älskad längre. Det var en hemsk och avskyvärd känsla.

Men så ringde det på dörren. Nycklarna i låset. Jag kämpade med ett leende. Jag ville inte gå ut i hallen. Jag ville inte möta hans blick. Jag ville inte höra. Jag ville inte veta! Han fick komma till mig. Och det gjorde han! Med ett stort leende. Med en lättnad av att se mig igen i ögonen. Han kramade om mig. Han kysste mig.
- Men åh. Du lät inte alls glad på telefon, pep jag och boxade honom lätt i bröstet.
Han skrattade. Jag är glad nu, han såg på mig med förtrollade ögon. Men jag är trött, skittrött Ariel. Han kysste mig igen. Jag har saknat dig. Han la mig ner på sängen. Ariel ... jag älskar dig så mycket.

ph: chris craymer.

Han är hemma nu. Jag skulle kunna skriva en porrnovell. För jag åtrår honom så.

Hans milda ögon. Hans milda leendet. Han ser ut som en liten hundvalp. Han är helt ofarlig. Han tittar alltid upp på mig underifrån. Han underläpp putar ut lite. Och jag älskar hans underläpp. Bita, nafsa och suga mig fast i den.

Jag önskar att jag fick insupa hela honom ännu mer. Mer än vad han tillåter. Och ändå tillåter han så himla mycket.

ph: chris craymer.

När jag påbörjade den här bloggen i april visste jag knappt vem kille var. Det kunde gått hursomhelst. Vi hade inte ens kysst. Ändå var jag head over heels. När vi var ute tillsammans och han satt på andra sidan bordet då dog jag. Jag dog. Det kändes overkligt. För bra för att vara sant. Hjärtat tickade: han-kan-bli-din, han-kan-bli-din, han-kan-bli-din.

Vi var så blyga båda två. Blyga eller livrädda. Ett steg fram och vi visste båda två. Vi visste båda två. Det tog flera veckor innan vi ... klockan var mitt i natten. Vi hade varit ute. Vi hade hållt varandra i handen under bordet. Vi hade tittat på stjärnhimlen. Vi var hungriga. Vi ville vi ha pommes och i kön på sibylla kysstes vi. Jag kände ingenting. Jag var omtumlad. Jag var bekymrad. Vad skulle hända nu? Kille var glad som en hundvalp. Vi fortsatte dansa runt varandra i ytterligare några veckor. Vi kysstes i smyg. Men i skolan nickade vi bara åt varandra för att under lektionerna skicka ett tiotal sms: "Va söt du är i ditt diadem idag". Vi fikade. Vi drack kaffe. Vin. Kom igen, vi gör det, sa Kille ibland sena fyllenätter. Vi satsar. Vi provar, ser hur det går. Jag sa ingenting. Tystade honom alltid med en kyss.

Han började hälsa på mig i stugan om nätterna. Han famlade efter mig i mörkret. Jag låg som en pinne. Ville inte hänge mig. Ville inte falla. Han tog på mig. Trängde sig in i mig. Tysta stön. Skönt. Sen blev det sommarlov. Vi tog tåget hem och skiljdes åt på perrongen. Vi var ibland andra och inte ens då hade vi mod nog att kyssa varandra på munnen så att alla kunde se.

Vi sågs några gånger under sommaren. Smsade varandra fortfarande tjugo gånger om dagen. Vi visste inte alls vad vi hade varandra. Men vi var svältfödda varje gång vi sågs. Vi gick in i varandra. Åt upp varandra. Plötsligt kändes det inte alls lika skrämmande längre utan helt självklart. Det var vi två nu.

Han: Det känns inte som om du älskar mig utan mer som om du åtrår mig. Verkligen åtrår mig. Min kropp.

Kille kom hem vid tvåtiden igår. Han la sig nära, nära. Han höll om mig hårt, pussade mig mjukt.
- Om du tänker lämna mig, får du lämna mig nu, viskade han.
- Vad menar du? Trött, nyvaken, varm i hans famn vände jag mig om och tittade på honom.
- Jag träffade Tommy ikväll, vi drack några bärs och .... och hans tjej lämnade honom efter sex år för en annan.
- Älskling ... Jag tänker inte lämna dig.
- Jag är en öppen bok, sluddrade han vidare. What you see is what you get. Jag gillar att spela tvspel, läsa serietidningar. Jag är en nörd.
Han svalde som om han just hade avslöjat en stor hemlighet. Jag skrattade. Jag vet.
- Jag vill att du ska tro på oss, fortsatte han.

Jag kunde inte förmå mig själv att svara.. Jag vet inte varför. Vi är så olika. Vår vardag är min vardag och hans vardag. Vi gör sällan någonting gemensamt som vi båda tycker om lika mycket. Det är få grejer som förenar oss på det sättet. Istället sa jag:

Jag älskar dig. Jag kommer alltid att älska dig. Jag övertygad om att vår kärlek för varandra alltid kommer att hålla oss samman.

Kille stod i baren ikväll. Han var så sexig och så snäll. Och bjöd födelsedagsbarnet jag var med på drinkar. Jag var så stolt. Jag ville ta med honom in på lagret och mmmåh. Men det gjorde jag inte. Jag hade ju ett födelsedagsbarn att fira. Hurra, hurra, hurra!

Kärleken är orättvis. Jag älskar kille bortom allt vett och all sans. Jag skitälskar honom hela dagarna. Genom allt som en stålkvinna. Som en jycklare. Som en clown. Jag har ingen kontroll över min kärlek. Jag vaknar och kräks på hans bröst. Jag håller fast honom. Jag står på balkongen och skriker ut den när han går. Jag ligger vaken om nätterna när hjärtat försöker bulta sig ur bröstet. Själv står han bara där, helt upp och ner  med sin kärlek som en trygg och oföränderlig hamn. Kärleken är orättvis.

Jag vet inte vad jag drömmer om längre, mer än att få ligga nära Kille om nätterna. Mitt hem i hans armar. Mitt liv i hans snusande andetag vid mitt öra.

Han: Babe ... jag älskar inte bara dig .... Jag avgudar dig.