hanmedstorth

Min killiga killes tunga är alldeles sträv av cigarettrökning och snustörst.
Men det gör ingenting. Det är spännande och jag gillar honom ändå.

Hans armar, långa. Axlar, runda.
Händer vill stryka armar axlar upp och ner.
Vill veta nu!
Älskar? Älskar inte?

© All rights reserved by Edouard Boubart.

Vi sitter mitt emot varandra nu. Jag smuttar på den söta cidern. Han dricker en mörk öl med en krona som skummar sig och blir mjölkvit i hans mustasch. Han är så snygg. Min kille är så killig. Han är så liten. Han är så bortkommen. Han tittar sig omkring. Han ser spindelnät i kristallkronorna i taket och byter snabbt plats.
Sitter så mycket bättre här, säger han som är rädd för spindlar. Jag nickar. Ler. Smuttar på min cider. Skål.
Jag minns inte vad vi pratar om. Jo, det gör jag förstås. Vi talar om hans uppväxt. Han är fjorton. Han talar i tungor och syndar. Han bär rutiga slipovers och röker för första gången.
Jag minns det som igår. Den brännande smaken, säger han. Tyckte om det med en gång. Får flashbacks när jag röker ifrån det där första blosset fortfarande. Han ler.
Jag snurrar hans snusdosa i mina händer. Han har slutat nu.
Han har ansat skägget. Han river lite i det. Det är rödtonat. Han som är så blond i övrigt. Jag tycker om honom. Jag tycker inte om honom. Guu han kan göra mig så illa. Snälla, låt mig vara, älska mig lite grann, bönar jag.
Sen blir det svart. Han får sms. Det piper till i hans telefon flera gånger. Jag tittar ner på mina händer. Jag känner mig så liten. Slutar han tycka om mig nu? Överger han mig snart?
Jag sjunger med i låtarna. Se mig, sluta nu, ropar det lilla barnet och jag trummar med fingrarna oroligt emot bordsskivan.
- Det är en tjej jag träffade ute för två månader sen. Hon är pissfull, säger han och knappar snabbt på tangenterna.
Jag nickar. Jag biter mig i läppen.
- Så kan det va, säger jag.
Han säger att han är orolig. Hoppas att hon har sina kompisar med sig i alla fall. Jag vill inte att hon ska gå hem själv, säger han.
Det river i mig. Han är så orolig jämt. Men det är också någonting annat som spelar över hans läppar. Smicker. Han smickrar sig själv, slickar sig om läpparna, mm.
Jag är hetsig. Arg. Ensam. Jag vill vifta bort honom snabbt.
- Men följ henne hem om du är så orolig då, så slipper du tänka på henne mer, uppmuntrar jag.
Bort, bort, bort, skriker det. Försvinn!
- Följer du med? Frågar han med ögon som viker sig.
Jag skrattar rått inuti. Ha ha ha, låter det. Ha ha ha. Aj aj aj.

Han doftar apelsin.

- Nu doftar du sådär gott igen. Du doftar apesiiin.

Så jag ringer på. Klockan är ett och han är nyvaken. Min rockkille är en mjukiskille i rutiga pyjamasbyxor och ett vitt linne. Hans ögon är svarta. De samlar ljus för att hitta hem till det blå. Hans hår ligger fortfarande och sover, tröttsamt slängt åt höger. Jag måste fingra oroligt i mitt eget hår för att inte börja fingra i hans. Där står vi.
Jag kan inte smälta honom. Det säger Pang! Jag vill sträcka ut handen. Jag vill röra vid honom. Jag vill veta vem han är. Gu, det är så spännande. Jag står nästan inte ut. Jag måste gå. Jag måste gå nu, säger jag och stampar i dörren. Inget kaffe? Säger han och kliar sig i hårbotten. Jag skakar på huvudet. Jag mumlar någonting. Alla mina sinnen är skärpta nu. Han kan göra mig så illa. Mina närborrar vidgade och mina ögon likaså. Jag slänger igen dörren efter mig med en smäll. Med min kallsvettiga rygg emot hans brevlåda, skriver jag ett sms: En annan gång kanske?

© All rights reserved by Bill Henson.

"Jag tycker bara om sådan konst som påminner mig om dig några andra kriterier har jag inte".

Han säger att Han tycker om mig för mycket.
För mycket. Jag vågar inte prata med dig. Jag vågar inte röra vid dig.
Jag tycker om dig för mycket, säger Han.