hanmedstorth

Va fan är det för fel på min kille? Jag är så jävla less och liten och uppgiven! När jag kom hem idag började han genast snacka om chirre och vin. Om att supa sig full. Gå ner och shotta på stammisbaren. Du verkar törstig idag? sa jag. Han sa Ja! Han sa ja sådär som om han var normal, som om han var en sån som ville supa sig full en gång om året. Han sa ja sådär som om man skulle kunna skratta åt det. Jag blev trött. Jag sa: Du kan väl gå och köpa ost och kex och så kan vi sitta med något glas här hemma istället? Han nappade. Han försvann ut genom dörren. Jag tar en öl på stammisbaren först bara, snackar lite med rogge, var det sista jag hörde innan dörren slog igen bakom honom.

Han är borta länge, tillslut får jag ett sms: Du vill inte komma hit (hit likamed stammisbaren)? Jag har varit och handlat men smet in igen. Jag kunde inte låta bli. Han avslutar smset med en glad gubbe. Han avslutar med en glad gubbe vars ansikte jag vill krossa. Slå hårt. Idiot!

När jag kom hem idag hade Kille tvättat, han hade vikt alla mina kläder, till och med mina trosor och försiktigt lagt ner dem i sina små byrålådor. Jag blev rörd. Och tänkte: Han är nog världens bästa kille ändå. Dessutom strålade han sådär glatt emot mig som jag inte sett honom göra på jag vet inte hur länge. Självklart såg jag ölflaskorna på bordet och hans skäggiga trendnissar i soffan. Men jag vinkade bara lite naivt och sa att jag hade bråttom ut igen. Jag skulle träffa en kompis. Jag skickade ett sms till kille så fort jag hade slängt igen dörren bakom mig: Älskar dig!

Den liksom bara bubblade upp i mig igen. Kärleken.

Jag visste att Kille skulle ut. Jag förstod att Kille var extra peppad med tanke på att han har känt sig extra pressad på sistone. På kvällen när jag precis kysst kompis adjö på kinden, smsade han: Vi går till stammisbaren, kommer du?
Jag var trött. Skrev: Får se. Han insisterade: Kom!

Jag kom. Jag tänkte att ett glas vin faktiskt skulle sitta fint. Klockan var bara elva. Killes kompis fick syn på mig först. Aaaarjeeell, gormade han så högt att hela stället hörde. Jag log lite nervöst. Han kastade sig om halsen på mig: Jag är skitfull! Sen blinkande han till, tittade länge på mig ... och försökte sen genast skärpa till sig. Men det är visst inte du ....
Jag försökte småsnacka lite. Men alla mina känslor kändes trånga, ja alldeles för små. Jag drog tröttsamt i dem för att ingen skulle se hur fel de satt. Jag skrattade stelt.

Jag: Eeh ... var'e kille?
Kompis: Han är därinne ... *pekar in i ett annat rum* men han är lite full ...
Jag (kall. Svart. Trött): Okej, då vet jag ... jag ska gå och kolla till honom.
Kompis: Ska du inte beställa in ett glas vin först. *börjar skrika på bartendern*
Jag: Eh nej, det e bra, vet inte om jag ska stanna, tack ändå ...

Jag hittar kille i ett hörn mitt uppe i en djup diskussion tillsammans med en annan kille. Hjärtat hoppar hoppfullt. Han är alls inte full. Han sitter ju alldeles stilla och pratar. Glädjefnatt. Jag skyndar fram till honom. Kysser honom. Hans ögon går i kors och hans läppar glänser av saliv.

Hjärtat faller fritt ner i det svarta, magonda.

Han är visst skitfull. Tungan slirar och ögon fokuserar inte och han upprepar sig. Och han är äcklig. Jag får panik. Det sitter flera nya ansikten runt hans bord som jag inte känner igen och det känns som om alla glor på mig. Jag går. Fastän han pratar med mig, går jag bara rakt ut på gatan igen. Jag behöver frisk luft. Nu. Genast.

Kille och jag har gnabbats hela helgen.

Jag: Du dricker för mycket!
Han: Men jag gör inte det.
Jag: JOOOO! Och du dricker jämt!
Han: Jämt?
Jag: JÄMT!

Och sen har vi makeup-sex som är fantastiskt. Bara för att börja om igen.

Jag: Bli inte så full bara, ska det så svårt?
Han: Men jag blir inte det.
Jag: Jo, du blir det. Och seriöst ... jag vill inte ha en sån kille!

Vi tystnar båda två. Vi häpnar över den fula grodan som precis har hoppat ur min mun. Vi blir livrädda båda två. Livrädda för att Vi ska gå sönder, och därför börjar vi famla hungrigt och desperat efter varandra igen. Våta kyssar och ivriga händer. Vi återförenas mellan lakanen ännu en gång.

Kille och jag har semestrat lite på varsitt håll. Jag har varit hos min bror. Kille har varit hos sin bästis. Jag har haft det bra. Jag har inte saknat speciellt. Vi har hörts varje dag. Kille är inte hemma än. Han kommer imorgon. Jag undrar hur sliten han är. Jag undrar hur hårt han har supit. Jag undrar om han har passat på. Han låter så trött i telefon.

Jag kan inte vara arg på honom, hur gärna jag än vill. För jag älskar honom sådär obotligt mycket och alla svarta känslor som jag bär kan jag inte längre utsätta honom för. Kan inte. Vill inte göra honom illa trots att det är hans fel. Det är hans fel att han dricker så många öl och glömmer bort att jag är liten. Jag klarar mig inte själv. Älskling, se mig, hör mig, vet att mitt hjärta gråter samtidigt som det också älskar dig som aldrig förr. Kom ihåg mig. Välj mig. Snälla. Om så bara för en kväll?

Midsommar. Jag ville mysa och inte göra någonting alls egentligen. Jag har fortfarande ont i ryggen, magen, äggstockarna eller vad det nu är. Det har börjat oroa mig lite. Jag vill mest ligga under ett varmt täcke och titta på film. Men kille vill förstås ut i livet och känna hur det rasar igenom honom. Jag förbjuder honom inte. Jag säger inte nej,
stanna hos mig. Det är midsommar! Men jag vill inte vara utan dig, jag vill med dig, pussar han på mig.

Vi åker hem till mina föräldrar som är bortresta och jag borstar och kokar färskpotatis. Jag gör en grönsallad. Jag överraskar kille med senapsill som han har önskat. Jag tar fram raklettjärnet och skär upp ost i tjocka skivor. Kille lägger sina öl på kylning och jag tar fram en flaska vin. Vi grillar majskolvar och äter vitlöksmarinerade champinjoner. Vi har det bra. Vi ser en film. Vi spelar kort. Vi pratar med varandra. Jag smuttar bara på mitt vin. Jag är rädd för att jag ska få mer ont. Kille är inne på sin fjärde öl och river upp en påse med chips bara för att försvinna ut i hallen och komma tillbaka med en mörk och kravmärkt chokladkaka till mig. Jag ger honom en puss på kinden. Kommer du att stanna kvar här? frågar jag. Klockan är över tio och han säger: Jag tror inte det. Jag nickar bara. Inte bli arg, inte bli sårad, tänker jag.

Vi lägger oss ner och han håller om mig. Jag stannar, viskar han. Men du behöver verkligen inte, insisterar jag. Men jag vill! säger han och smeker mig över håret. Men du ... fortsätter han. Du kommer väl inte klaga på hur mycket jag dricker ikväll va? Jag biter mig i läppen. Vill.inte.att.han.ska.dricka.för.mycket. Varför frågar han så? Är det hans plan ikväll?

- Inte ikväll, säger jag och försöker le lite. Men imorgon!
- Mm, om jag går märker du inte hur mycket jag dricker, suckar han nedslaget.
- Vadå är det därför du vill gå? spottar jag fram, plötsligt arg.
Han säger nejnejnej. Han säger att han ju iallafall berättar allt nästa dag när jag frågar, men jag tror honom inte. Han säger: Nu pratar vi inte mer om det. Nu dricker vi vin och firar midsommar! Och så gör vi det. Men jag går och lägger mig halv ett och Kille stannar uppe till halv tre  och dricker upp flaskan med vin, samt ringer diverse fyllesamtal.

Kille har besök i helgen. Han är full varje dag och jag blundar skithårt. Han dricker ölen sådär snabbt som han gjorde i början när vi träffades. Jag tycker inte om det. Men jag dricker jag med. Vin och irish coffee, och då bryr jag mig inte lika mycket.

Han drack visst bara tre mellanöl igår och valde att avsluta kvällen med en kaffe. Kille kanske på riktigt gör en ansträngning nu? Hoppas.

Kille påbörjade sitt sommarlov idag, dvs sin arbetslöshet.

Och hur firar han detta?

Med bärs såklart! Hurra, hurra, hurra!

Kille skulle se på fotboll igår. Jag kom inte med några förmaningar. Jag sa inte:
- Simma lugnt.
- Ta det försiktigt.
- Drick inte den där sista ölen älskling.
Jag sa inte det. Jag lät honom gå. Inte ens när han smsade och skrev: Vi drar vidare, jag blir blir nog lite sen.
Sa jag något. Jag svalde. Jag lät den där hårda välbekanta knuten i magen tjura i sin ensamhet. Jag valde att lita på honom.
Han kommer att dricka lagom eftersom han ska träffa delar av min släkt för första gången imorgon, intalade jag mig själv. Bara för att vakna av en smäll när ytterdörren slog igen och kille snubblade in i hallen och vidare inpå toaletten för att kräkas.

- Förlåt babe, viskade han sedan. Jag vet inte varför jag blev så full. Förlåt, förlåt, förlåt.

Jag drog täcket tätare omkring mig. Jag kröp upp i fosterställning. Jag ryckte till när han rörde vid mig och jag försökte desperat somna om. Blunda. Låtsas som om han inte fanns. Som om inte det här hände en gång till.

Jag blev hysterisk, ställde till med en stor scen, rev ner bilder ifrån väggarna, grät och skakade och så lovade han att vara helt vit i två veckor.

Men jag vägrar byta ut tvåsamheten emot ensamheten. Vägrar, hur ont i magen jag än har, hur många tårar han än kostar på min kudde. Jag gör inte den här resan en gång till.

Jag gråter när jag skriver det här, för hopplösheten börjar växa sig så stor. Och min mor ringde precis och bjöd ut oss, båda två. och jag tittade på min kille som låg fyllesjuk i fosterställning och frågade om jag kunde ringa upp om en timme eller två.

Kille är ofantligt tung när han kommer hem och däckar på sängen. Han går inte att rubba. Han tar allt täcke och han tar all plats. Och jag ligger och gör mig liten med ansiktet emot väggen.

Det här är inte kärlek.

Trött. Oerhört trött.

Han kommer hem mitt i natten. Full. Pissar i vår säng, sover på en handduk. Och nästa dag låtsas vi som ingenting.

Normalt.

Kille var skitfull när han kom hem igår. Hans tunga korvade sig i mun och hans ögon tittade inåt, på något som upptog hela hans person. Hans ansikte var slakt och hans armar hängde långa och trötta som på en orangutang. Jag orkade inte titta på honom. Jag öppnade dörren och sen gick jag och la mig igen. Kille låste dörren, pissade och klädde av sig för att sedan följa efter mig.
- Baby, förlåt pep han. Jag vet att jag är för full igen. Jag vet att jag är världens sämsta kille.
Jag orkar fortfarande inte titta på honom. Japp! nickar jag bara. Det är du.  Jag är hård och trött, han har väckt mig flera gånger inatt med sms om amelie montmatre och sluddriga samtal om ingenting alls egentligen.
- Men du ska veta att du är världens bästa tjej, säger han och drar mig intill sig. Jag har världens bästa tjej, jag har verkligen det, fortsätter han mumla vidare med sig själv och kramar mig hårdare.

Jag orkar inte prata. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar honom. Det finns inte ens chans att jag lämnar honom de kommande tusen dagarna, för att inte säga månaderna. Jag älskar honom för mycket. Det lyser i mina ögon och jag kan inte använda det som ett hot längre. Han ser att jag ljuger, och vi somnar snabbt i varandras armar sen.

Lördag.

Kille dricker bärs.
Kille dricker vin.
Kille dricker ur slattar ifrån våra vänner glas.

Påvägen hem låtsas kille att han inte alls är full. Försöker kille titta mig stadigt i ögonen. Men ansiktet hänger inte med. Ansiktet är slappt. Bedövat. Det ser lustigt ut. Jag säger ingenting.

När vi kommer hem viskar kille i mitt hår:
Jag blev nog lite för full ikväll ... igen.
Jag säger fortfarande ingenting. Jag är så trött.
Trött, trött, trött! Utmattad.
Ariel, säger han. Jag behöver nog din hjälp.
Jag behöver nog att du säger åt mig. Och jag vet att du inte tycker om det. Men om du bara kunde viska i mitt öra när ingen annan hör: Det räcker nog nu. Så tror jag att det skulle hjälpa mig väldigt mycket.

Jag vet inte hur många dagar i veckan min kille är full här. Jag vill inte hålla räkningen. Jag vill inte komma med pekpinnen. Jag vill bara älska nu. Orkar ingenting annat. Det får vara som det är. Bli som det blir. Han har inte förändrats. Men han börjar nytt jobb på måndag och då kanske. DÅ!

Då kanske det äntligen blir ändring?

Min kille har varit full nästan varje dag sen han flyttade till Stockholm nu. Han säger att det bara är introduktionsveckan som blir ... jaa, intensiv. Och om nätterna skickar han sms där han skriver: Glöm aldrig bort att jag älskar dig.

Som om det skulle rädda oss ifrån allt.

Jag är trött igen. Trött på att han inte kan slappna av och ha kul utan.

Igår:

Jag: Jag har köpt biljetter nu. Jag kommer imorgon. På kvällen.
Han: Ååååh.

Natten till idag:

Han är full. Lite för full. Han försöker kräkas, berättar han i telefon. Men att det går inte för han har så snälla kompisar som väntar på honom när han smyger sig undan. Och då kan han inte förmå sig själv att göra det.

Jag fnissar lite för att hålla honom på fortsatt gott humör, trots att jag inte tycker om att höra hur hans tunga slirar runt inuti hans mun och hur hans glädje rycks ur sina gängor, och blir allt för hysterisk.

Mest av allt vill jag spänna fast honom. Viska lite försiktigt sådär så att han inte blir irriterad: Baby, det är riskabelt det här. Allting. Ta det lite lugnt. Snälla? För min skull?

Men det gör jag inte.

Han: Ariel, jag ser piss-as-jävla mycket fram emot att se dig imorgon. Jag har aaaaldrig sett fram emot något såhär mycket tidigare. Det är heeeelt sjuuuukt. HELT SJUKT!