hanmedstorth

Nu har jag träffat dem. Föräldrarna! Och hans pappa har verkligen de milda ögonen och de varma leendena som min egen pappa saknar. Åh, va skönt det kändes att inte vara ivägen. Ja, att till och med vara efterlängtad! Han lös liksom upp när han fick syn på mig och han var nyfiken ... på mig! på riktigt! Han ställde många frågor. Ja, flera stycken. Hur gammal är du? Hur länge har ni varit ihop nu? Har du några syskon? Är du född i Stockholm? Vem tycker du Kille är mest lik?
Ja, killes pappa var en man med mycket energi som satte fart på mig, och jag tyckte om det! Jag blev glad. Jag liksom kvittrade när jag svarade.

Hans mamma? Åh, hon skämde bord mig fullständigt. Hon bakade kladdkakor och gjorde fina middagar. Hon skickade med mig rikskuponger som jag kunde äta för när jag väntade på tåget hem sen. Hon berättade gamla minnen om min kille som gjorde honom generad. Däremot skrattade hon inte alls så mycket som jag hade fått för mig att hon skulle göra (skrattade hon alls?). Hon kändes återhållsam på ett sätt som jag inte kan förklara. Lite grann som om hon bara fanns till för andra, ja, precis som min egen mor gick hon på knäna för att se till så att alla andra blev nöjda (utan att någon märkte det?).