hanmedstorth

ph: chris craymer.

När jag påbörjade den här bloggen i april visste jag knappt vem kille var. Det kunde gått hursomhelst. Vi hade inte ens kysst. Ändå var jag head over heels. När vi var ute tillsammans och han satt på andra sidan bordet då dog jag. Jag dog. Det kändes overkligt. För bra för att vara sant. Hjärtat tickade: han-kan-bli-din, han-kan-bli-din, han-kan-bli-din.

Vi var så blyga båda två. Blyga eller livrädda. Ett steg fram och vi visste båda två. Vi visste båda två. Det tog flera veckor innan vi ... klockan var mitt i natten. Vi hade varit ute. Vi hade hållt varandra i handen under bordet. Vi hade tittat på stjärnhimlen. Vi var hungriga. Vi ville vi ha pommes och i kön på sibylla kysstes vi. Jag kände ingenting. Jag var omtumlad. Jag var bekymrad. Vad skulle hända nu? Kille var glad som en hundvalp. Vi fortsatte dansa runt varandra i ytterligare några veckor. Vi kysstes i smyg. Men i skolan nickade vi bara åt varandra för att under lektionerna skicka ett tiotal sms: "Va söt du är i ditt diadem idag". Vi fikade. Vi drack kaffe. Vin. Kom igen, vi gör det, sa Kille ibland sena fyllenätter. Vi satsar. Vi provar, ser hur det går. Jag sa ingenting. Tystade honom alltid med en kyss.

Han började hälsa på mig i stugan om nätterna. Han famlade efter mig i mörkret. Jag låg som en pinne. Ville inte hänge mig. Ville inte falla. Han tog på mig. Trängde sig in i mig. Tysta stön. Skönt. Sen blev det sommarlov. Vi tog tåget hem och skiljdes åt på perrongen. Vi var ibland andra och inte ens då hade vi mod nog att kyssa varandra på munnen så att alla kunde se.

Vi sågs några gånger under sommaren. Smsade varandra fortfarande tjugo gånger om dagen. Vi visste inte alls vad vi hade varandra. Men vi var svältfödda varje gång vi sågs. Vi gick in i varandra. Åt upp varandra. Plötsligt kändes det inte alls lika skrämmande längre utan helt självklart. Det var vi två nu.