509.

Den svarta klumpen. Ledsenheten i magen. Och han förstår inte alls. Jag är det där lilla barnet igen som skriker som gråter. Som viskar tyst tyst vid hans öra: Snälla se mig. snälla stanna hos mig. Snälla ha inte så bråttom iväg. Jag är fortfarande inte hel. Och det är så mycket kvar i mig som behöver lagas. Och jag vill att du ska göra det. Jag vill att du ska laga. Jag vill att du ska plocka fram verktygslådan. Ja, den stora kärlekskistan. Jag vet att det inte är rättvist. Men jag behöver dig.

Älskling, slicka mina sår. Älska mig löjligt mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0