hanmedstorth

Idag när vi låg med varandra sa jag: Ååh Kille, nu säger jag snart något olämpligt.

Men det gjorde jag inte. Jag lyckades knipa ihop benen och skjuta honom ifrån mig.
Jag sa alltså inte: Jag älskar dig.
Men nästan.

Men inuti mig finns en liten bit av is,
som han trots sin kärlek
inte kan ta sig igenom.

Min kille pratar i telefon.

Närhetsskräcken:

Min killes kompis: Så ni är ihop nu?
Han: Klart som fan att vi är ihop!
Min killes kompis: Mardrömmen blev en dröm?
Han: Ja, så skulle man nog kunna uttrycka det. Mardrömmen blev en dröm. Precis.

Men en dag kommer vi att sluta ligga i varandras armar och tycka om varandra så vi nästan spricker, eller hur?

Helvetesjävlaskit. Nu går jag sönder. Nu orkar jag inte mer. Nu blir jag rädd. Nu vill krypa in i skalet igen. Jag vet att det inte kommer att dröja länge innan han prioriterar bort mig. Alla varningssignaler skriker. Men han är ju så fin i övrigt. Han är ju snäll. Han vill mig ju så väl!

Jag har varit i Kalmar och hälsat på min mormor. Vi har druckit kaffe och plockat isär livet. Jag tycker om min mormor. Hon berättade om sin bästa väninna som bara föll för svaga män. "Tar du honom, så är det du som får ro båten" hade mormor sagt varje gång.

Och jag tänkte på min kille, och på våran relation. Och om det stämde även i mitt fall?

Idag ska jag på preventivsmedel rådgivning. Kommer jag behöva spreta med benen?
Jag återkommer om detta.

Jag vill göra mig fin för min egen skull! Men jag märker mer och mer att jag låter allt förfalla när jag inte är med min kille.

Han: Du får säga precis vad du vill till mig. Jag stannar kvar. Snälla var inte rädd för att säga precis vad du känner. Jag försvinner inte. Okej?

Ibland blir jag arg, envis och irriterad. Och tänker: NEJ, JAG KAN INTE TILLÅTA ATT DU ÄLSKAR MIG!

Min kille säger att han också är rädd. Att han inte har gjort det vi gör på riktigt riktigt tidigare.