hanmedstorth

Min kille skickade ett mms idag. Det var en bild på en kille som satt själv vid ett bord för fyra och sörplade soppa i en tom och avlång matsal. Under bilden stod det: Såhär känns mitt liv utan dig.

Jag längtar efter min kille. Jag längtar efter hans person. Hans kropp. Hans uttryck. Hans egenheter. Jag längtar efter att känna mig åtrådd. Jag längtar efter att vara någons. Någon.

Jag svarar aldrig när min kille ringer. Jag vet inte vad jag ska säga. Dessutom står jag inte ut med distansen. När det är helg har jag nästan alltid ett IQsvar som väntar på morgonen när jag vaknar. Då sitter han på nattbussen hem ifrån krogen och saknar mig. Då talar han om vår framtid och hur mycket han tycker om mig. Hur glad han blir när han tänker på mig och hur fin jag är på alla sätt. Då känner jag mig speciell. Då känner jag mig som den enda i världen som kan få hans hjärta att sjunga. Då väcker jag honom med ett morgonsms och skriver att det är så gott ha honom i mitt öra, och att han fixar till allting inuti.