hanmedstorth

Jag undrar om Kille är verkligt lycklig med mig? Han har blivit så tyst på sistone. Jag tycker att han drar sig undan. Men jag vet inte, det kanske bara är jag? Jag som har börjat kräva mer. Som behöver höra hur mycket han älskar mig oftare. Som aldrig är nöjd. Som söker mig till hans famn som djur söker sig till vatten.

Jag har flyttat hem till mina föräldrar i väntan på att ännu en gång få höra den där mjuka ömma rösten när jag ringer och han hör att det är jag.

Kille älskar sin dator. Han sätter den i knät så fort han kommer hem ifrån jobbet och sen får den sitta där till sent inpå nätterna. Han spelar diverse olika onlinespel och är mycket fokuserad. Gamnacke och stora ögon. Jag sitter bredvid med is i magen. Svart och kall i mellangärdet. Jag försöker sysselsätta mig med annat undertiden. Jag skriver och jag läser och jag datar jag med. Men det känns inte bra. När det har gått tre timmar och han aldrig riktigt tittat på mig ordentligt. Då blir jag arg. Jag blir liten. Jag blir fem med en pappa som aldrig lyfter upp mig i sin famn, eller säger att han älskar mig. Jag blir desperat. Jag biter kille i armen, men han säger bara: Aj, sluta. Jag skriver: Jag då!!! på hans rygg. men han frågar inte ens vad det står. Tillslut säger jag som det är: Jag vill bara ha din uppmärksamhet babe.

Han: Jag vet att jag sitter framför datorn för mycket.

Han säger ingenting mer. Han tittar inte ens på mig. Det gör ont. Jag går in i mig själv och sluter mig som en mussla. Och när han väl slår igen datorn och tittar på mig som om vi var ensamma i världen, ja då finns det inte längre någonting kvar av mig. Jag är helt tom. Det är försent.

Förut när jag ringde honom och han hörde att det var jag hade han ett sätt att säga hej på som fick mig att trycka luren närmare örat. Han säger aldrig hej så längre.

Killes anledning till varför vi inte bör tillbringa fredagarna tillsammans längre:  Vi bor ju ihop nu! Vi kommer att ses jämt.

Jaha?

Kul.

Jag går och lägger mig klockan nio varje kväll. Det är liksom inget roligt att vara vaken längre. Han är ju ändå inte här.

Jag minns det där desperata, varje fredag, de små shotglasen, lådan med vinet, de hysteriska skratten, hårkastandet, benen som rörde sig som trummpinnar hela natten. Jag minns allting. Längtan efter att få bli sedd. Längtan efter att få bli till i någon annans ögon. De hungriga munnarna i baren. Kyssarna som smakade olika varje gång. Mm, jag minns. Men jag längtar inte dit längre. Jag längtar inte längre efter att få spegla mig i någon annans ögon bara för att upptäcka mig själv.  Nu bär jag en annan sorts längtan varje fredag som kapslar in mig, som skriker och som begär mycket mer än så.

Kan inte någon, vem som helst skriva

JAG FÖRSTÅR.

Ariel, jag förstår.

Jag förstår.
Jag förstår.

Jag: Åh, hur ska det gå med oss …
Han: Med oss?
Han låter chockad, förstår inte alls min oro, uppfattar inte alls min längtan efter någonting annat. Någon annanstans. Långt bort. Med oss kommer det att gå bra, säger han bara och återvänder till popcirkus, där Jenny Wilson står på scen och sjunger. Själv känner jag hur lägenhetens väggar krymper. Håller du i mig? Frågar jag. Håller i dig? Säger han snopet. Det är väl klart ...

I fredags träffade jag några av min killes kompisar. Och jag vet att man varken får skriva eller tänka såhär: Men ena killen, Björn, var så glad och så varm och så känslofull. Att jag bara ville kasta mig i hans famn och skrika: Älska mig!

Men jag vill sticka någonstans nuuu. Någonstans där det är varmt och lagom. Någonstans där jag är liten och snygg. Åh.

Brumm, brumm, låter kroppen.

Min kille skickar ett sms och ber mig lyssna på skivan han brände. Jag finner lite tröst i att du får höra hur mycket jag tycker om dig, skriver han. Nu när jag saknar dig och inte kan vara hos dig och visa hur mycket ...

Det enda positiva med att min kille är bortrest är att jag kan ha högklackat och äta vitlök igen.

Min kille har åkt hem i några dagar för att fira och mysa med familj och vänner. Jag vågade inte följa med. Jag ville. Men jag vågade inte. Och nu saknar jag honom något fruktansvärt.

Jag tänker på hans varma mun när vi sa hejdå till varandra. Han varma tunga. Hans varma läppar. Hans varma famn när han slog armarna om mig. Jag måste åka tillbaka snart för jag fryser så.

Han: Jag har saknat dig så mycket idag. Jag finner en sån stor tröst i dig Ariel.

Jag ville att han skulle vara hjälten. Jag ville att Han skulle stå ut med Mig! Ta hand om mig! Rädda mig! INTE TVÄRTOM!!!

Jag får sms av främmande nummer, och jag förstår med en gång. Min kille tvingar andra att smsa mig nu. Det har han gjort förut. De skriver och berättar om hur fint Göteborg är, och hur jag måste komma ner med en gång.
Jag skrattar och jag smsar direkt till min kille: Sötnos!

Jag saknar lukten av öl.

Jag vet, det är inte riktigt klokt.

Vad är det här? Nu när jag äntligen har träffat någon som jag tycker om, ska jag då inte få träffa honom på över en månad!?
Tänk om jag slutar tycka om honom nu, ja, i ren protest!

Hehe, näe.
Hopplöst.