hanmedstorth

Han med stort hå har åkt nu. Det känns konstigt. Tomt.

Jag mötte upp Kille på stammisbaren igår. Han hade fått lön och ville bjuda mig ut mig på ett glas eller två. Vi slog oss ner i en soffa och satt med huvudena tätt ihop. Det var länge sen vi satte oss ner tillsammans och verkligen talade med varandra. Den senaste veckan har Kille dragit sig undan, gått in i sig själv och varit mycket fokuserad på någonting mycket långt bak i sitt huvud. Jag har inte fått någon kontak med honom och det har gjort mig ledsen. För om jag hade fått bestämma hade vi myst tillsammans varje sekund av varje minut. Han sticker ju snart!

Hur mår du egentligen babe? frågar jag och spänner ögonen i honom för den här gången tänker jag inte låta honom komma undan. Han kramar min hand. Han dricker en stor klunk öl.

Hela mitt vuxna liv har jag känt mig rotlös, börjar han. Jag har flyttat runt och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Inte förrän nu Ariel. Jag mår så bra här i Stockholm. Jag älskar den här stan. Jag har kompisar här. Jag är någon, märker du det? Och jag vill inte återvända till studentstaden igen. Men det måste jag. Och nu vill jag bara veta hur det kommer att bli, hur jag kommer att må där uppe. Jag tänker på det hela tiden Ariel. Och jag vill bara slita bort det här plåstret nu. Jag vill bara sätta mig på det där jävla tåget och konfrontera min nya verklighet. Jag vill bara veta hur det kommer att kännas. Jag menar sist jag bodde i studentstaden hade jag ju dig där, min bästis! Och nu ska jag helt plötsligt klara mig själv ...

Igår började jag plugga. Jag satt där i en stor sal bland en massa andra människor som ville precis som jag. Men ändå satt jag där och kände mig helt tom. Jag vill inte det här, var allt jag kunde tänka. Jag vill inte det här. Inte än. Jag gick hem. Helt tom gick jag hem och la mig och sov.

Jag har börjat packa lite smått. Jag har ringt och pratat med mormor. Jag har frågat om jag får ställa upp mina grejer på hennes vind tills jag har någonstans att bo och det får jag. Det är lördag och jag ligger naken i vår säng. Jag lyssnar på lena kvinnoröster som sjunger om kärleken. Kille är på vift förstås. Det är hans sista vecka i Stockholm och han hoppas att han hinner dricka öl med alla han känner innan han sticker. Jag suckar. Jag saknar honom redan. Jag behöver honom nu. Jag känner mig ensam. Liten. Rädd. Utsatt. Jag vill inte börja skolan. Jag vill inte flytta hem till mina föräldrar igen.

Jag drömmer konstiga drömmar om nätterna. Om barn jag bär, katter som kör över. Jag är kall och orolig. Livet är en ångvält och jag kan inte värja mig. Jag sträcker ut händerna för att skydda mig. Jag hoppar till när posten kommer. Jag inbillar mig att det är någon som försöker ta sig in. Rädslan förökar sig. Elektriska stötar rycker i bröstet. Ingenting skrämmer mig mer än förändringar. Och förändringen är nära nu. Nästa vecka börjar jag studera igen. Nästa vecka går jag in som en ny människa i en ny byggnad där ingen vet vem jag är. Där det inte finns någon som jag kan hålla i. Jag vacklar runt i osäkerheten nu. Nästa vecka tar Kille tåget tillbaka till studentstaden. Nästa vecka blir jag bostadslös igen. Jag är inte gammal nu. Bara några år och jag behöver hjälp med allt. Hjälp!

Jag har så svårt att föreställa mig ett liv utan Kille. Blotta tanken gör mig alldeles svart och ekande tom i bröstet. Jag vill inte påstå att han är mitt allt för det skulle betyda att jag inte skulle vara någonting alls utan honom. För det är jag. Men han har kommit att betyda så mycket i mitt liv! Han har besegrat mitt hjärta. Han har gjort mina knän alldeles svaga. Han har öppnat mina ögon. Och om han lämnade mig nu så skulle jag bli blind av sorg och förlust. Jag skulle krypa hem till mina föräldrar. Jag skulle flytt till ett annat land. Jag hade färgat håret och i flera månader tappert försökt låtsas som om  jag var någon annan. Någon annan vem som helst som inte hade ont. Som inte låg och förblödde kärlek om nätterna.

Nu tror jag inte att Kille har några som helst planer på att lämna mig. Men ändå. Tänk om!

Jag tror vi befinner oss i en svacka. Jag tycker inte alls om det. Jag vill skaka om kille och skrika: Men hallå älska.

Kille är trött. Han har fått svårt att somna om nätterna. Han tänker också på september. Han vill inte alls lämna Stockholm. Han tycker inte alls om sin studentstad. Ännu mindre nu när inte jag befinner mig i den antar jag.

Han stänger mig ute. Han säger att det är en försvarsmekanism. Det gör mig helt nedstämd. Du tycker inte om mig längre, har jag pipigt ynkligt hela dagarna tills han igårkväll hastigt reste sig upp. Gick fram till mig. Kysste mig hårt och sa: JAG ÄLSKAR DIG ARIEL, OKEJ? Jag är kär i dig!

Det lät nästan som en utskällning. Jag kände mig så skyldig.

September närmar sig med stormsteg. Jag är liten. Jag håller för öronen. Vill inte känna. Vill inte veta. Hemlösheten knackar i bröstet. Ensamheten sveper sin kalla kappa runtom mig.

Jag är ett vrak. Jag bölar och går sönder flera om dagen. Jag läser Killes skickade sms. Jag tar hans telefon i smyg. Jag är inte rädd för att han är otrogen. Men jag undrar om han är trött. Jag undrar hur mycket av mig som han orkar ta emot. Till sin bror skriver han: Ariel mår inte bra. Hon är oroar sig inför framtiden. Det är jobbigt. Jag är trött. Det tar så mycket energi.

Jag vet inte hur jag mår. Jag är instabil. Jag grinar mycket.

Jag är ledsen och arg på Kille. Kille fattar verkligen ingenting. Han gör mig illa. Skitkille. Han jobbade i baren igår innan han försvann ut sa han att jag kunde vara lugn. Att han skulle ta det lugnt. Jag sa: BRA! med tanke på att han har druckit varje dag den här veckan. Jag gick och la mig redan klockan elva. Jag var så trött. Jag somnade som en stock. Jag vaknar igen när jag hör nycklarna i låset. Jag vaknar upp ur den svartaste sömnen. Mumlar: Hur mycket är klockan? Kille tittar ner i golvet. Mumlar: Kvart över fyra. Jag säger ingenting. Jag tittar på min mobil. Fyra väntande sms. Där skriver Kille vad han gör. Hur han ska bara dricka klart den och den bärsen och sen komma hem. Hur han smsar igen och skriver att han blir sen. Och jag håller andan. Jag vill sova vidare. Jag är så trött. Jag vill inte bli upprörd. Jag vill inte ligga vaken. Jag vill inte att kille ska vara en skitkille.

Den svarta klumpen. Ledsenheten i magen. Och han förstår inte alls. Jag är det där lilla barnet igen som skriker som gråter. Som viskar tyst tyst vid hans öra: Snälla se mig. snälla stanna hos mig. Snälla ha inte så bråttom iväg. Jag är fortfarande inte hel. Och det är så mycket kvar i mig som behöver lagas. Och jag vill att du ska göra det. Jag vill att du ska laga. Jag vill att du ska plocka fram verktygslådan. Ja, den stora kärlekskistan. Jag vet att det inte är rättvist. Men jag behöver dig.

Älskling, slicka mina sår. Älska mig löjligt mycket.

September skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska in i september att göra. Jag kommer att famla efter en lysknapp i ett kompakt mörker. Kille flyttar tillbaka upp i den där staden som ligger i ingenstans alls för att fortsätta sina studier och jag följer inte med. Jag har ingenting där att göra längre. Han kommer ju tillbaka snart. Om en evighet eller två när hans framtid är utstakad och klar.

Jag är tillbaka i stockholm. Det är varmt. För varmt. Jag har urinvägsinfektion för första gången i mitt vuxna liv. Jag mår skit. Jag som trodde att urinvägsinfektion bara sved lite när man kissade och att det var allt. Gu'va fel jag hade. Jag ont i kroppen. Jag mår illa. Jag är snurrig. Jag blöder näsblod. Jag är så jävla trött. Jag pratar med bästisar, vänner och bekanta och alla har haft det. Flera gånger om till och med. Går det inte alls att undvika? Jag tycker att jag gör allting rätt. Jag kissar efter sex. Jag torkar mig åt rätt håll. Jag ser till så jag inte fryser häcken av mig och så vidare. Men det hjälper alltså inte. Jag är lite arg på hela situationen. Jag tänker inte drabbas av urininfektion flera gånger. I refuse. No more. Never!

Ångesten är en olycklig fågel instängd i en bur i mitt bröst härnere, än så länge har ingen släppt den fri. Det är verkligen en välsignelse.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra efter sommaren. Jag har stått på den här rutan så många gånger i mitt liv, men nu skrämmer den mig mer än nånsin tidigare.

Jag jobbade min sista dag i fredags. Nu är jag arbetslös igen. Jag tycker inte om det. Det skrämmer mig. Dagarna blir alldeles för långa. Jag får för mycket tid över till att tänka. Jag blir frustrerad. Jag rycker och drar i kille som läser sommarkurser för att få CSN och långa sovmorgnar. Det gör honom gott att inte ha några tider att passa. Han tycker om att ta tid på sig. Sova länge. Duscha länge. Sitta framför datorn länge. Äta frukost vid två. Men det gör inte jag!

Hur ska det här gå?

På sistone har jag blivit så rädd för att förlora honom. Jag kramar honom hårt om nätterna. Jag suger på hans hals. Mina händer vill vara överallt på hans kropp samtidigt. Mina händer vill snabbt veta: Är han verkligen hel överallt? Det är han. När jag somnar krånglar han sig ur min famn och ersätter sig själv med en kudde. Jag kramar den där kudden när han spelar tvspel. När han äter kvällsmackor. När han ser gamla weedsavsnitt på datorn. Jag kramar den där kudden. På sistone har jag blivit så rädd för att förlora honom.

Jag behöver bli tagen på när jag kommer hem, jag behöver bli sedd annars går jag under.