hanmedstorth

Mina föräldrar bjöd ut oss igår. Jag blir som vanligt lika liten och obekväm när pappa är med. Jag försöker vara mig själv. Men det är svårt. Jag märker hur jag och mamma dansar runt honom. Jag märker hur vi har lärt oss att backa och låta honom ta plats. Det är svårt för Kille. Han blir avbruten. Jag skäms lite. Jag håller hans hand. Jag håller hans hand för första gången så mamma och pappa ser. Jag håller den hårt.

Jag är här nu. I huset på lugna gatan. Vi skålade i champagne igår, allihopa. Jag sa inte så mycket, men det gjorde ingenting. Jag hackade inte på mig själv. Jag sa: Ariel, du får, det är okej. Jag var en silkeslen vante. Jag satsade på det där leendet istället som alla kvinnor har gjort innan mig.

Ikväll åker vi ner till Killes föräldrar för att möta syskon och släkt. Jag är nervös. Jag vill vara fin och tillräcklig. Men det är svårt. Jag är så liten. Jag sitter under bordet och leker med klossar när de andra pratar över mitt huvud.

Mina föräldrar var hos oss igår. Jag var liten, men försökte verkligen bli stor! Jaa, vara min egen och inte pappas lilla flicka längre. Ändå gömde jag undan alla bevis på vår kärlek i lägenheten. Ja, alla hjärtansdagpresenter och albumet med fotografierna ifrån vår tid tillsammans. Jag vet inte varför. Dessutom viskade jag till kille: Du får inte pussa mig. Och du får inte sträcka dig efter min hand, okej?

Jag vågade bara smeka hans lår försiktigt under bordet, och inte en enda gång vågade jag möta Killes blick. Jag var fullständigt livrädd för att de skulle upptäcka hur mycket jag älskade honom. Vilket de definitivt skulle göra om dom såg hur jag tittade på honom. För jag smälter. Jag dör. Jag älskar honom.
 
Varför är det så viktigt att dom inte får veta?

Så fort jag bor hemma hos mina föräldrar under en längre tid
så slutar jag att tro på tvåsamheten.

Jag tillbringar kvällen hos mina föräldrar. De vet nu. Mamma, pappa. Jag har en annan.
Det kändes lite så. Mamma och pappa, det är bara ni två kvar nu. Igen. Precis som det en gång var för flera år sedan. Ja, tjugosex för att vara exakt när storebror föddes. Jag flyttar ut ur familjen och in i en liten etta där jag skapar något nytt tillsammans med någon annan. Mamma, pappa. Han älskar mig! Han har valt mig! Han vill mig för resten av livet, säger han. Precis som ni en gång ville varandra och nu bara har blivit kvar hos varann, sida vid sida. Minns ni fortfarande hur ni älskade en gång?

Vi firade nyår i Stockholm. Hemma hos mina föräldrar eftersom de var bortbjudna på fest. Ändå var jag nervös när jag vred om nyckeln i låset med min killes hand runt min midja. Mina föräldrar vet fortfarande ingenting om oss. Jag vet att det är orättvist. Ja, att hela världen vet förutom de två som satte mig i den. Men jag kan inte. Det går verkligen inte. Inte än, snälla? Bönar jag ömkligt när min kille tittar på mig med trötta ögon som börjar tro att jag har någonting att dölja. Som börjar oroa sig: Vill hon inte det här lika mycket som jag? Skäms hon? Tror hon inte att vi har en framtid tillsammans? Vad är problemet?

Men nej, inga problem baby, försöker jag, men ser hur han tvivlar och jag förstår honom såklart. Hans föräldrar har känt till oss i ett drygt halvår snart. Hans mamma och pappa hälsar alltid till mig när de ringer. Ja, till och med hans farmor vet och hälsar så gott.

Och jag har egentligen ingen riktig anledning till att inte berätta. Mer än min oro för att pappa kanske tar honom ifrån mig. Ja, liksom smutsar ner honom med fula ord. Eller ännu värre viskar fula ord om mig i min killes öra när de möts.

Nu har jag träffat dem. Föräldrarna! Och hans pappa har verkligen de milda ögonen och de varma leendena som min egen pappa saknar. Åh, va skönt det kändes att inte vara ivägen. Ja, att till och med vara efterlängtad! Han lös liksom upp när han fick syn på mig och han var nyfiken ... på mig! på riktigt! Han ställde många frågor. Ja, flera stycken. Hur gammal är du? Hur länge har ni varit ihop nu? Har du några syskon? Är du född i Stockholm? Vem tycker du Kille är mest lik?
Ja, killes pappa var en man med mycket energi som satte fart på mig, och jag tyckte om det! Jag blev glad. Jag liksom kvittrade när jag svarade.

Hans mamma? Åh, hon skämde bord mig fullständigt. Hon bakade kladdkakor och gjorde fina middagar. Hon skickade med mig rikskuponger som jag kunde äta för när jag väntade på tåget hem sen. Hon berättade gamla minnen om min kille som gjorde honom generad. Däremot skrattade hon inte alls så mycket som jag hade fått för mig att hon skulle göra (skrattade hon alls?). Hon kändes återhållsam på ett sätt som jag inte kan förklara. Lite grann som om hon bara fanns till för andra, ja, precis som min egen mor gick hon på knäna för att se till så att alla andra blev nöjda (utan att någon märkte det?).

Min kille tjatar och tycker att jag ska ta en sista minuten imorgon. Ner i landet. Ner i barndomsstaden där han bor under julens decemberdagar. Han saknar mig. (OCH JAG SAKNAR HONOM!). Han vill att jag ska träffa hans föräldrar. Jag har fortfarande inte gjort det. Jag vågar inte. (TÄNK OM DOM INTE TYCKER OM MIG? TÄNK OM DOM TYCKER ATT JAG ÄR TRÅKIG? TÄNK OM DOM INTE FÖRSTÅR VAD HAN SER I MIG?!).

Han: Det finns till och med julklappar under granen här till dig som dom har köpt.

De har åkt hem nu.
Jag sa ingenting.
Oh well ...

Han: Ariel, jag vet att jag har sagt att jag inte bryr mig om det. Men jag har tänkt nu och jag vill nog att du berättar för dina föräldrar om oss ändå. Jag säger inte att du måste göra det. Bara att jag verkligen skulle vilja att du gjorde det för jag orkar inte med det här smygandet längre.

Mina föräldrar kommer upp och hälsar på nästa vecka. Och jag har fortfarande inte berättat. Jag vet inte varför. Jag är rädd. Jag vet att mamma kommer att bli glad. Men pappa då? Vad kommer han att säga? Kommer han säga att mitt val av kille är lika misslyckat som resten av mitt liv?

Jag och min mor pratar i telefon nästan varje dag, men ändå kan jag inte förmå mig själv att säga det;

- Mamma, jag har träffat någon! Han älskar mig! Jag är älskad! Och mamma vet du vad, han är inte alls som pappa! Du förstår vad jag än gör så tycker han om mig! Han förväntar sig inte att jag ska ha middagen klar när han kommer hem om kvällarna. Han förväntar sig inte att jag ska plocka upp efter honom. Han förväntar sig inte att jag ska vara honom till lags tjugofyra timmar om dygnet. Mamma han låter mig vara den jag är och han älskar mig ändå! MAMMA DET FINNS ANDRA MÄN DÄR UTE, BÄTTRE MÄN SOM VILL MER VÄL! OCH JAG HAR HITTAT EN! snällamammasägingentingtillpappaokej?

Jag vågar fortfarande inte berätta för mina föräldrar att vi är ihop. Jag pratar om min kille som en god och nära vän. Min kille säger att det inte gör någonting. Min kille som pratar om mig dagligen som sin flickvän, och som inte kan få nog av ordet: flickvän! Säger att jag inte alls behöver berätta det om jag inte vill. Jag säger att jag vill, men att jag inte vågar.
Jag: Jag är rädd för att pappa ska trasha oss.
(trasha dig, tänker jag, men det säger jag inte.)
Han: Tror du inte att han blir glad då?
Jag: Nä ...
Han: Inte alls?
Jag: ... nä.

En ledsenhet. En gråtfärdig klump i magen. Jag säger adjö till det som har varit. Jag säger hejdå till familjen som jag har växt upp i. Som har format och färgat mig. Och jag påbörjar en ny nu.
Jag lever i tvåsamheten. Och vi har bara ögon för varann än så länge. Han säger inte att jag är jobbig. Han säger inte att jag är en idiot. Han säger inte att jag aldrig kommer att bli något. Utan han säger att jag är en guldklimp som han har haft turen att hitta. Och jag då? Jag bara skrattar och skakar på huvudet såklart. Eftersom jag fortfarande inte riktigt vågar tro på allt han säger.

Min kille är inte alls som min pappa. Det är skönt. Han ber mig aldrig vara tyst. Han säger aldrig att jag är en idiot. Han förväntar sig inte alls att jag ska ha frukosten klar när han vaknar. Och han ser och tackar mig när jag har plockat undan något som han har glömt framme.

Min kille tycker att jag ska berätta för mina föräldrar om oss. Han tycker att vi ska bo hos dom i en vecka, nu i sommar. Jag säger ingenting när han säger det. Men inuti tänker jag: Aldrig. Det kommer inte att hända.
Så vi kan sova tillsammans, fortsätter han.
Mm, sova tillsammans, tänker jag. Längtar. Händer. Blöt. Hård. Varm kropp.
Men jag säger ingenting.
Jag är rädd för vad pappa ska säga om jag berättar. Jag är rädd för att han ska tycka att min kille inte är god nog. Jag är rädd för hans frågor. Rädd för han ska använda min kille i sina försök att förnedra och trycka ner mig. Jag försöker redan i förväg lista ut vad han kan säga. Kanske tycker han inte om min killes tatueringar? Kanske tycker han att min kille är en toffel för att han är kortare än mig? Kanske har han redan ifrån början bestämt sig för att min kille är en kärring?
Och jag är inte tillräckligt stark för att känna mig stolt när jag står bredvid min kille i mitt föräldrarhem än. Snart, men inte riktigt än.

Han föräldrar var unga när de träffades och de är fortfarande idag (lyckligt?) gifta.
Ett stort plus.

Ibland blandar jag ihop min kille med min pappa. När jag blandar ihop min kille med min pappa tror jag att min kille tycker att jag är kvävande. Ivägen. Jobbig. Då blir jag rädd och drar mig undan. Då är jag mycket kylig. Då är jag full av återhållsamhet tills min kille säger att han tycker om mig hela tiden och saknar mig varje minut av varje dag. Då kommer jag på att min kille inte är min pappa. Det är bra.