Rädslan som jag inte kommer ifrån: Han kommer att svika mig den dagen som jag verkligen behöver honom.

Jag älskar honom ju. Kan inte sluta älska honom. Går inte. Hopplöst. Jag längtar efter honom jämt. Jag behöver honom. Och just honom. Ingen annan räcker till. Det vet jag med all säkerhet. Han är inte bara en flykt ifrån ensamheten. Han är (trots allt) en solresa in i framtiden. Grodprinsen, som jag kallar honom. Halvt groda. Halvt prins. Det är min kille det.

Jag vet inte hur många dagar i veckan min kille är full här. Jag vill inte hålla räkningen. Jag vill inte komma med pekpinnen. Jag vill bara älska nu. Orkar ingenting annat. Det får vara som det är. Bli som det blir. Han har inte förändrats. Men han börjar nytt jobb på måndag och då kanske. DÅ!

Då kanske det äntligen blir ändring?

© All rights reserved by Juergen Teller.

Jag fick inte jobbet.

Han: Vet du Ariel. Bara här om dan insåg jag att du ju inte är gjord av glas. Att jag kan säga åt dig, säga nej och sluta, utan att du går sönder, eller hur?
Jag: Mm ...

Men jag vill skrika nej. NEJ NEJ NEJ och se mycket bestämd ut. Men det gör jag inte. Såklart! Jag vet ju att jag måste vara vuxen. Tänka vuxet. Jaa, tänka vuxen relation som ska fungera under mycket lång tid. Ja, gärna livet ut. Och då måste han ju få lov till att sätta gränser. Säga: Det räcker nu. Säga: Jag behöver vara ifred. Säga: Jag orkar inte idag baby.

Och då är det mycket viktigt att jag inte blir stött, att jag inte blir arg utan att jag mest av allt förstår. Jaa, låter honom vara som han är. Att jag accepterar. Guu' så svårt. Respekterar hans känslor. Ännu svårare.

Ibland vill jag bara styra, ställa och äga i ett försök till att återta kontrollen igen och inte känna mig så utelämnad i den kärlek som jag håller för honom och som jag alltid tror att han vill ha ....

... på samma sätt som jag.

Kompis: Ni passar SÅ bra ihop. Det är så roligt att se dig så kär Ariel. Jag blir så glad för din skull! Äntligen!

Men själv blir jag bara sårbar och liten, tänker: syns det så tydligt? Hjälp!

Filmtipset: Revolutionary Road.

Tell me the truth frank remember that? We used to live by it. And you know what's so good about the truth? Everyone knows what it is however long they've lived without it. No one forgets the truth frank they just get better at lying.

Min kille har varit full nästan varje dag sen han flyttade till Stockholm nu. Han säger att det bara är introduktionsveckan som blir ... jaa, intensiv. Och om nätterna skickar han sms där han skriver: Glöm aldrig bort att jag älskar dig.

Som om det skulle rädda oss ifrån allt.

Jag är trött igen. Trött på att han inte kan slappna av och ha kul utan.

I fredags träffade jag några av min killes kompisar. Och jag vet att man varken får skriva eller tänka såhär: Men ena killen, Björn, var så glad och så varm och så känslofull. Att jag bara ville kasta mig i hans famn och skrika: Älska mig!

Jag: Kille, vet du, mitt hjärta vänder sig emot dig, precis på samma sätt som blommorna följer efter solen.

© All rights reserved by Yu Tsai.

Jag vet att den här bloggen handlar om min kärlek till honom.

Men hihi, på onsdag ska jag på arbetsintervjuv. Och allt känns fint och lätt!
Jag tror att jag kommer få det!

Men jag vill sticka någonstans nuuu. Någonstans där det är varmt och lagom. Någonstans där jag är liten och snygg. Åh.

Brumm, brumm, låter kroppen.

Smskonversation (Igårkväll efter jag har lämnat hans lägenhet i all hast och hävt ut mig något plumpt om att jag ändå bara är där för att knulla innan jag slängt i dörren med en smäll):

21.05
Jag: Förlåt för att jag är arg och hungrig och frustrerad och aldrig nog.
Han: Jag älskar dig alltid hur du än är. Puss puss.

23.30
Jag: Sover du än min lilla stålman?
Han: Nej, jag ligger och kollar på filmen fortfarande, sover du?
Jag: Nej, jag ligger och tänker på dig fortfarande.
Han: Vad tänker du då?
Jag: Jag tänker att jag verkligen vill oss väl. Att jag älskar dig. Att vi passar så bra ihop. Att det vore fint att dela en tvåa, så det finns rum för oss båda.
Han: Det hade varit så fint och ha våran lägenhet. Jag vill oss väl också. Jag älskar det som blivit oss.

© All rights reserved by Arthur Meehan.

Min kille bor i en liten flott lägenhet på Östermalm nu med stora speglar och möbler som går helt i vitt. Själv är jag hemlös igen. Flyter mest omkring, orkar inte ta tag i mitt liv. Orkar inte stanna upp. Självföraktet är mig hack i häl hela dagarna och jag vet inte vad jag ska göra?

Jag är klängig nu. Jag mår inte alls bra. Livet rasar. Och jag vill att min kille ska ta på mig hela tiden. Du får se på tv, det går bra, bara jag får pussa dig undertiden, säger jag. Och så gapar han och sträcker ut tungan på skoj. Men jag omsluter den med mina läppar på fullaste allvar och så kryper jag upp på honom. Åmar mig som en katt. Gnider mitt kön mot hans ben och stönar lätt.

Ta på mig, ta på mig, ta på mig, tänker jag, för annars kanske jag på riktigt slutar att finnas till?

Min kille tror inte på ödet. Det gör mig irriterad. Vadå, tror du inte att vi var menade för varandra? Vill jag fråga. Slå in i hans huvud att vi är.

© All rights reserved by Angela Boatwright.

Vissa morgnar när jag vaknar är jag så jävla arg på honom att jag står inte ut med att se honom. Det är hemskt. Vissa dagar när disken står hög och lägenheten ser ut som ett jävla inferno. Ja då står jag inte ut med att se honom dra täcket över huvudet för att försöka somna om. "Va fan Kille! Hon är elva!!!" vill jag skrika. "Gör något för i helvete, ligg inte bara där!".
Vissa dagar när jag kämpar mig upp trots att jag är trött, trots att jag är arg och ångestfylld och egentligen inte står ut. Står jag ändå där framför kaffebryggaren och tänker på honom. Vill du också ha?
Han: Jaa, om du gör.
Jag (snäsigt): För annars ska du inte ha eller!?!
Han (snopen): Va?
Jag: Äh, det var inget ...

Och sen går jag runt och mumlar resten av morgonen. Undertiden som han fortfarande ligger kvar under täcket med sin dator och sin kopp med kaffe. Och jag tänker: Flykt! London, paris, madrid, det spelar ingen roll. Nu, nu, nu!

Vi håller på att flyttstäda. Snabba ryck nu. Det blir Stockholm ändå trots min motvilja och den olycka som jag förvandlas till i den stan.

Det är mycket viktigt för min kille att han inte glömmer bort att säga att han älskar mig. Varje dag vill han säga det så jag slipper att tvivla. Du ska aldrig behöva tvivla, åtminstone inte på den kärlek som jag känner för dig Ariel, säger han.

Ibland går det en hel dag, det hinner bli kväll. Vi klär av oss och kryper ner i sängen. Vi ligger med varandra och efteråt blir han som vanligt alldeles lugn. Ja, alldeles stilla och så tar han mitt ansikte i sina händer som om han inte har tittat på mig på mycket länge och så säger han: Ariel. Jag älskar verkligen dig.

Och han låter så övertygande. Han låter så sann och det är så skönt att bada i hans kärlek. Jag är inte alls rädd för att drunkna längre. Och om kvällarna när han fokuserar på mig helt och hållet då är jag inte ens rädd för att kärleken en dag ska ta slut.

© All rights reserved by Benjamin Nitot - Kissing Session.

Jag är inte så lätt att leva med alla gånger. Jag är Ariel, och jag är väldigt mycket på en och samma gång. Jag vet det för jag har alltid varit väldigt mycket på en och samma gång. Jag har hört det flera gånger. Hört att jag är ett ras, ja, en lavin när jag mår dåligt. Hört att jag är ett fyrverkerie, ja, ett solsken när jag mår bra. Och nu när jag har slutat med mina anti-depp så finns det inget mellanting längre. Inget lagom. Bara ett tåg som rusar fram.

Tut-tut! låter det.

Och kille vet inte riktigt hur han ska hantera det. Hanera mig. Flickvännen: Ariel. Han hittar aldrig riktigt sin plats i mitt humör. Och jag tycker synd om honom, men jag kan inte sluta.

- Kille, jag är glad!
- Kille, jag mår bra!
- Kille, jag är så fantastiskt jävla skitlycklig.

FUCK!!!

- Kille, nu är jag arg!
- Kille, jag är ledsen!
- Kille, jag är så jävla olycklig! Åååh.

Vissa dar så glömmer man bort alla andra dar och bara älskar så helvetiskt mycket att hjärtat blir självlysande av all den energi som pumpas runt där i.

Och det är tur det.

© All rights reserved by Daniel Jackson.

Jag älskar honom så jävla mycket. Men han säger ju aldrig vad han tycker och tänker. Hela tiden är det jag som kräver och begär. Det är så tröttsamt! Hela tiden jag som såras, och blir besviken. Och jag vill vara den där gnälliga kärringen med en pinne uppkörd i arslet som säger: Kom hit, gör så, sluta nu, skärp dig.

VILL INTE.


Åhojaja smekmånaden är över.

Hur mycket har man egentligen rätt att kräva av sin partner?
Har man ens rätt till att kräva någonting alls?

Jag är så trött. Bär mig, vill jag kräva. Ta hand om mig. Stanna vid min sida.
Välj mig, alltid. Jag orkar inte hela lastet själv.

© All rights reserved by Daniel Jackson.

Jag: Vi gör fan ingenting annat än knullar, äter och sover nuförtiden.

(tystnad)

Han: ... Ariel, alltså jag fattar att vi måste börja hitta på mer saker ihop.
Jag: BRA!

Because I dont want leave you lonely
But you got to make me change my mind.

Ur give me one reason med Tracy Chapman.

Min kille lyssnar inte. Han förstår inte allvaret när jag säger att jag skrämmer mig själv igen. Att jag är oroad. Att jag oroar mig. Att jag tror att jag snart kommer att förstöra allting. Han insisterar bara nej. Inte så länge du är med mig. Han förstår inte. Han lyssnar inte. Jag sticker snart, säger jag. Jag drar långt bort. Utomlands. På riktigt.
Men är det hela världen då? Frågar han bara och stryker håret ur mina ögon. Men han förstår inte. Han förstår inte. För när jag drar så klipper jag alla band. Då vill jag inte ha någon kvar här hemma som väntar på mig. Då vill jag inte tänka alls. Bara bort, bort, bort. Snabbt. På nya äventyr.

Men jag vill inte förstöra allting, vill inte.

Så håll i mig nu.

Mitt i natten.

Jag vaknar och vänder mig om: Vad gör du?
Han: Hmr ... eh ... ser en film bara... kan inte sova ...
Jag: Jaha, vilken då?
Han: Alltså ... eh ... sex and the city ... the movie.
Jag: Haha!
Han: Om du inte berättar för någon att jag ser sex and the city, så berättar inte jag för någon att du läser blondinbellas blogg, OKEJ?

© All rights reserved by Chris Craymer.

MEN JAG VILL ATT HAN SKA ÄLSKA MIG MED HELA SITT LIV
och jag vet att det är för mycket begärt
men ändå kan jag inte sluta begära

och såras av att han behåller lite av sig själv
för sig själv.

Från en dag till en annan
plötsligt bara arg
och uppgiven.

Han har köpt två flaskor vin. Han skyndar iväg till systemet så fort jag har givit honom mitt godkännande.
Han: Jag vill inte dricka om det gör dig ledsen Ariel.
Han har förbättrat sig. Verkligen. Jag står i första rummet nu.

Han kommer tillbaka sen med systemklirr och en ICA påsar med ingredienser till en natchopaj. Smält ost, tacosåser, sojafärs. Mm, det doftar gott ifrån spisen där han står. Han har laddat ner Margot at the wedding som jag har önskat sen länge. Och vi bäddar på golvet med paljettkuddarna och de fransiga filtarna. Jag drar för gardinerna och tänder de rosa blockljusen. Vi lägger oss till rätta. Jag får ligga längst fram, närmast skärmen med hans armar slagna om mig.
Filmen rycker tag i oss båda, så jag blir lika förvånad som han blir när jag plötsligt vänder mig om och frågar: Hånglade du med någon annan i somras?

Det låter som om det är något jag har gått och funderat på länge. Men det har jag inte. Det är en fråga som jag hickar fram bara sådär. "Varför undrar du det?" svarar han som ett slag i ansiktet som betyder ja för annars hade han ju sagt nej med en gång. "Jag vill bara veta" piper jag nu. (VILL INTE ALLS VETA VILL INTE ALLS VETA! VARFÖR FRÅGADE JAG FÖÖÖÖR).
"Det var i början av sommarn. Innan vi var ihop!" säger han och nu låter även han pipig och liten på rösten. "Jag vet, jag vet, jag vet. Du hade rätt till att göra vad du ville" försöker jag snabbt lappa ihop oss igen. "Det var en dum fyllegrej Ariel. Vi hånglade bara. Och jag var ångestfylld och har bara försökt glömma det sedan dess". Jag nickar. Men blir kall och det är en kyla som bränner inuti. "Måste gå till tvättstugan" får jag fram.


När jag kommer tillbaka står han och väntar på mig innanför tröskeln.
Han: Jag var så rädd och osäker Ariel. Jag trodde att jag kunde fly ifrån dig. Men jag kunde inte göra det. Du fanns överallt.
Jag säger ingenting. Jag står bara där som förlamad. Jag står där och känner mig dum. Dum, dum, dum.
Han: Jag skulle aldrig göra det nu. Aldrig! Ariel. Du måste tro mig. Jag älskar ju dig ... Jag vill vara med dig ... bara dig! Märker du inte hur mycket jag har förändrats sen vi blev ihop? Jag är en helt annan nu! Du får mig att vilja bli en bättre människa Ariel ... på riktigt ...

© All rights reserved by Kohei Yoshiyuki.

Han: Om jag hade sett två som betedde sig som vi gjorde tåget igår så hade jag nog kräkts lite.
Jag: Meh! Varför det?
Han: Ah'men Ariel, du flätade mitt hår och jag provade din kofta. Du satt i mitt knä. Vi höll i hand när vi gick till bistron. Vi hånglade när vi stod i kön. Och när vi kom tillbaka satt vi och gnuggade näsa i flera timmar. Samtidigt som vi tittade varandra djupt i ögonen, och säkert såg vi fantastiskt kåta ut med while do in it.
Jag: Haha, åh SÅ härli't! Jag hade bara blitt gla!

Igår åkte jag och min kille tillbaka till vår gemensamma stad. Det var skönt. Skönt att lämna Stockholm. Skönt att säga hejdå till föräldrar, stress och krav. Heejdåå Stockholm, vinkade jag i fönstret, samtidigt som kille muttrade något under mitt hår, med sin kalla nästipp emot min hals. Han gillar Stockholm och hoppas att vi kommer för att stanna för gott någongång. Jag rycker på axlarna. Vet att det inte är helt omöjligt eftersom jag egentligen inte har någonting att göra i vår gemensamma stad längre när jag har hoppat av plugget. Men jag vill inte tänka på det nu.
Jag kryper ihop i sätet och lutar huvudet mot killes axel. Somnar och vaknar av att vi står stilla. Tåget har gått sönder och de meddelar att vi kommer att bli stående här ett tag. Ett tag visar sig bli sju timmar. Vi roar oss genom gå och småäta i bistron tills maten OCH vattnet tar slut. Då provar vi att sura lite som alla andra, men det går inte riktigt för när vi tittar på varandra spricker vi bara upp i tacksamma skratt.
Jag: Stackars alla människor som inte är kära på det här tåget.

Min kille har börjat käka anti-depp.

Han: Åh, Ariel. Jag känner redan hur det hjälper!
Jag: Va skönt baby ...
Han: Nu kan jag liksom ligga och lyssna på ditt hjärta och ha ditt hår i mitt ansikte!
Jag: ... Eh va?
Han: Jaa ...
Jag: Vadå? Vad menar du? Har det varit ett problem för dig tidigare?
Han: Mm ... men du vet. Jag ligger och lyssnar på ditt hjärta och börjar tänka på hur mitt eget hjärta slår. Det kanske slår oregelbundet? Det kanske slutar? Och du vet med ditt hår i mitt ansikte, över min mun. Inga fria luftvägar ...

Han överraskar mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag nickar och ler förvirrat. Jag hade ingen aning om att min kille fick  kämpa så med sina tankar. Det gör mig lite ledsen.

© All rights reserved by Juergen Teller.

Vi firade nyår i Stockholm. Hemma hos mina föräldrar eftersom de var bortbjudna på fest. Ändå var jag nervös när jag vred om nyckeln i låset med min killes hand runt min midja. Mina föräldrar vet fortfarande ingenting om oss. Jag vet att det är orättvist. Ja, att hela världen vet förutom de två som satte mig i den. Men jag kan inte. Det går verkligen inte. Inte än, snälla? Bönar jag ömkligt när min kille tittar på mig med trötta ögon som börjar tro att jag har någonting att dölja. Som börjar oroa sig: Vill hon inte det här lika mycket som jag? Skäms hon? Tror hon inte att vi har en framtid tillsammans? Vad är problemet?

Men nej, inga problem baby, försöker jag, men ser hur han tvivlar och jag förstår honom såklart. Hans föräldrar har känt till oss i ett drygt halvår snart. Hans mamma och pappa hälsar alltid till mig när de ringer. Ja, till och med hans farmor vet och hälsar så gott.

Och jag har egentligen ingen riktig anledning till att inte berätta. Mer än min oro för att pappa kanske tar honom ifrån mig. Ja, liksom smutsar ner honom med fula ord. Eller ännu värre viskar fula ord om mig i min killes öra när de möts.

Han hade visst köpt julklapp!
Han: trodde du verkligen på riktigt att du skulle bli utan Ariel?
Jag började nästan gråta. Gråta glada tårar.
Han: Din julklapp var tusen gånger bättre än min. Men ändå.
Jag skakade bara på huvudet. Pep: Nej, din! Din, din, din.
Han: Va bra att vi fick varandras julklappar då och inte behöll våra egna.

(kyssar).