hanmedstorth

Min kille säger att jag ber om ursäkta ofta.
Han: Sluta med det. Du säger ju att jag inte får be om ursäkt. Och så gör du det själv hela tiden.
Förlåt, säger jag och suckar. Gnider handen mot pannan och vill krypa in i mig själv. Hela jag är en påse av skam och jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv för alla de gånger som jag har försökt att trä på den påsen över honom istället.
FÖRLÅT! vill jag skrika det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. Det skulle kännas bättre då, när jag får ursäkta mig själv för allt som jag kostar honom. Glädjen som jag vissa dagar kan sticka hål på som en ballong för att se hur den tröttsamt flyger ut igenom rummet. Förlååååt! Kärleken som går upp i rök i hans ögon när jag säger att han är dum. Helt utan anledning och ifrån ingenstans. Du är dum! Jävla kille. Skitkille.
Jag är inte lätt att leva med. Jag vet det. Fööörlåååt. Istället säger jag: Det blir bättre med tiden. Jag lovar. Jag blir bättre med tiden. Han smeker min kind och tröstar mig med sina milda ögon. Säger: Ariel, om du var som du är nu för alltid skulle jag ändå vilja vara ihop med dig förevigt.