hanmedstorth

Jag mötte upp Kille på stammisbaren igår. Han hade fått lön och ville bjuda mig ut mig på ett glas eller två. Vi slog oss ner i en soffa och satt med huvudena tätt ihop. Det var länge sen vi satte oss ner tillsammans och verkligen talade med varandra. Den senaste veckan har Kille dragit sig undan, gått in i sig själv och varit mycket fokuserad på någonting mycket långt bak i sitt huvud. Jag har inte fått någon kontak med honom och det har gjort mig ledsen. För om jag hade fått bestämma hade vi myst tillsammans varje sekund av varje minut. Han sticker ju snart!

Hur mår du egentligen babe? frågar jag och spänner ögonen i honom för den här gången tänker jag inte låta honom komma undan. Han kramar min hand. Han dricker en stor klunk öl.

Hela mitt vuxna liv har jag känt mig rotlös, börjar han. Jag har flyttat runt och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Inte förrän nu Ariel. Jag mår så bra här i Stockholm. Jag älskar den här stan. Jag har kompisar här. Jag är någon, märker du det? Och jag vill inte återvända till studentstaden igen. Men det måste jag. Och nu vill jag bara veta hur det kommer att bli, hur jag kommer att må där uppe. Jag tänker på det hela tiden Ariel. Och jag vill bara slita bort det här plåstret nu. Jag vill bara sätta mig på det där jävla tåget och konfrontera min nya verklighet. Jag vill bara veta hur det kommer att kännas. Jag menar sist jag bodde i studentstaden hade jag ju dig där, min bästis! Och nu ska jag helt plötsligt klara mig själv ...