hanmedstorth

Vi firade nyår i Stockholm. Hemma hos mina föräldrar eftersom de var bortbjudna på fest. Ändå var jag nervös när jag vred om nyckeln i låset med min killes hand runt min midja. Mina föräldrar vet fortfarande ingenting om oss. Jag vet att det är orättvist. Ja, att hela världen vet förutom de två som satte mig i den. Men jag kan inte. Det går verkligen inte. Inte än, snälla? Bönar jag ömkligt när min kille tittar på mig med trötta ögon som börjar tro att jag har någonting att dölja. Som börjar oroa sig: Vill hon inte det här lika mycket som jag? Skäms hon? Tror hon inte att vi har en framtid tillsammans? Vad är problemet?

Men nej, inga problem baby, försöker jag, men ser hur han tvivlar och jag förstår honom såklart. Hans föräldrar har känt till oss i ett drygt halvår snart. Hans mamma och pappa hälsar alltid till mig när de ringer. Ja, till och med hans farmor vet och hälsar så gott.

Och jag har egentligen ingen riktig anledning till att inte berätta. Mer än min oro för att pappa kanske tar honom ifrån mig. Ja, liksom smutsar ner honom med fula ord. Eller ännu värre viskar fula ord om mig i min killes öra när de möts.