hanmedstorth

Vissa morgnar när jag vaknar är jag så jävla arg på honom att jag står inte ut med att se honom. Det är hemskt. Vissa dagar när disken står hög och lägenheten ser ut som ett jävla inferno. Ja då står jag inte ut med att se honom dra täcket över huvudet för att försöka somna om. "Va fan Kille! Hon är elva!!!" vill jag skrika. "Gör något för i helvete, ligg inte bara där!".
Vissa dagar när jag kämpar mig upp trots att jag är trött, trots att jag är arg och ångestfylld och egentligen inte står ut. Står jag ändå där framför kaffebryggaren och tänker på honom. Vill du också ha?
Han: Jaa, om du gör.
Jag (snäsigt): För annars ska du inte ha eller!?!
Han (snopen): Va?
Jag: Äh, det var inget ...

Och sen går jag runt och mumlar resten av morgonen. Undertiden som han fortfarande ligger kvar under täcket med sin dator och sin kopp med kaffe. Och jag tänker: Flykt! London, paris, madrid, det spelar ingen roll. Nu, nu, nu!