430.
Jag känner ingenting längre ... tror jag. Jag tittar på honom och tänker: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar verkligen dig. Men samtidigt så känns det tomt och uppgivet inuti mig. Älskar du mig? tänker jag. Älskar du verkligen mig Älskling? Jag stirrar på dig. Borrar ner mina ögon i dina. Jag viill att du ska höra mina tankar. Hör mig, tänkskriker jag.
Du säger: Ja, ja, ja, ja, jag älskar dig!
Framför tvn, i sömnen, på krogen, i livet, ständigt.
JAG ÄLSKAR DIG ARIEL!
Bra, tänker jag. Skönt. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Och det jag frågar mig själv nu allt oftare är om du älskar du mig på det sättet som jag behöver bli älskad på för att överleva den här sortens tvåsamhet?
Du säger: Ja, ja, ja, ja, jag älskar dig!
Framför tvn, i sömnen, på krogen, i livet, ständigt.
JAG ÄLSKAR DIG ARIEL!
Bra, tänker jag. Skönt. Men det räcker inte. Det hjälper inte. Och det jag frågar mig själv nu allt oftare är om du älskar du mig på det sättet som jag behöver bli älskad på för att överleva den här sortens tvåsamhet?
Kommentarer
Trackback
