hanmedstorth

Jag fikar med min bästis. Som känner mig utan och innan. Som bryr sig om mig. Som vill mig väl.
Hon frågar: Nå?
- Vadå?
- Med drickandet? Drack han mycket?
- Men alltså ... det var festival.
- Visst, alltid är det nåt, säger min bästis och himlar med ögonen. Vad var det senast? Han hade semester? Det var det enda roliga han hade? Han saknade dig? Han behövde lätta på trycket?
Jag skäms. Nickar. Vet.
Men min bästis vet mer. Hennes mamma är alkoholist och hon har hört alla bortförklaringar i världen.
- När ni flyttar ihop kommer du få höra dem alla, säger hon. Men du? Hon lyfter upp min haka. Det finns hopp! Jag menar ... det finns hjälp! Jag menar så småningom ... rehab. När det väl har gått så långt ...
Jag suckar.
- Men jag vill inte bli någon jävla alkoholistfru! Jag vägrar. Jag tänker att jag bara provar på den här förhållandebiten ett litet tag och sen drar jag mig ur med erfarenheten.
Jag skäms igen. Jag är förvirrad. Jag vet inte alls vad jag tänker. Jag tycker om honom. Jag vill tro på honom. Och på oss. Jag vill inte se några hinder. Inte nu. Inte redan.