hanmedstorth

Innan jag träffade min kille brydde jag mig inte om ögon. Jag förstod inte alls. Mina tjejkompisar talade ofta om diverse olika killar som de hade kärat ner sig i pågrund av deras fina ögon. Själv hade jag knappt lärt mig färgen på mina egna. Men visst hade jag många gånger fått höra ifrån andra: så blåa, förföriska, stora, wow. Men när jag ställde mig framför spegeln tyckte jag mest att de såg tomma och ihåliga ut.
Inte ens när jag såg min kille första gången reflekterade jag över hans ögon. Jag tänkte mest på hans fingrar, hans hår, hans mage, han sätt att röra sig, hur många koppar kaffe han drack under en dag och hur sexig han såg ut när han stod utanför skolan och rökte i snålblåsten. Det är först nu efter månader tillsammans som jag har upptäckt dem. Hans ögon. Åh. Grumliga. Ömma. Vemodiga. Sköna som en havsbris. Jag tycker så mycket om att ligga uppkrupen mitt emot honom i sängen för att utan ord dyka ner i hans ögon. Och vistas i det djupa ovisa älskande där i. Mm.