hanmedstorth

På sistone har jag börjat längta förtvivlat mycket efter min kille när vi inte är tillsammans. Ja, jag tänker på honom nästan jämt. Hans kropp. Hans hud. Hans riviga skägg. Hans mjuka ögon och den lilla skinnknoppen som gömmer sig i hans navel. Jag skriver flera stycken sms om hur mycket jag saknar honom som jag sparar i utkasten. Jag försöker förgäves fokusera på någonting annat men letar efter honom i varje samtal som jag för. Irrar efter honom i varje blick som jag möter. Det är konstigt. Jag har släppt alla spärrar och allting kretsar kring honom nu. Och jag älskar. Jag älskar mamma. Jag kan. Jag lever. Jag är verklig. TITTA!