hanmedstorth

Kille skulle se på fotboll igår. Jag kom inte med några förmaningar. Jag sa inte:
- Simma lugnt.
- Ta det försiktigt.
- Drick inte den där sista ölen älskling.
Jag sa inte det. Jag lät honom gå. Inte ens när han smsade och skrev: Vi drar vidare, jag blir blir nog lite sen.
Sa jag något. Jag svalde. Jag lät den där hårda välbekanta knuten i magen tjura i sin ensamhet. Jag valde att lita på honom.
Han kommer att dricka lagom eftersom han ska träffa delar av min släkt för första gången imorgon, intalade jag mig själv. Bara för att vakna av en smäll när ytterdörren slog igen och kille snubblade in i hallen och vidare inpå toaletten för att kräkas.

- Förlåt babe, viskade han sedan. Jag vet inte varför jag blev så full. Förlåt, förlåt, förlåt.

Jag drog täcket tätare omkring mig. Jag kröp upp i fosterställning. Jag ryckte till när han rörde vid mig och jag försökte desperat somna om. Blunda. Låtsas som om han inte fanns. Som om inte det här hände en gång till.