hanmedstorth

Igår åkte jag och min kille tillbaka till vår gemensamma stad. Det var skönt. Skönt att lämna Stockholm. Skönt att säga hejdå till föräldrar, stress och krav. Heejdåå Stockholm, vinkade jag i fönstret, samtidigt som kille muttrade något under mitt hår, med sin kalla nästipp emot min hals. Han gillar Stockholm och hoppas att vi kommer för att stanna för gott någongång. Jag rycker på axlarna. Vet att det inte är helt omöjligt eftersom jag egentligen inte har någonting att göra i vår gemensamma stad längre när jag har hoppat av plugget. Men jag vill inte tänka på det nu.
Jag kryper ihop i sätet och lutar huvudet mot killes axel. Somnar och vaknar av att vi står stilla. Tåget har gått sönder och de meddelar att vi kommer att bli stående här ett tag. Ett tag visar sig bli sju timmar. Vi roar oss genom gå och småäta i bistron tills maten OCH vattnet tar slut. Då provar vi att sura lite som alla andra, men det går inte riktigt för när vi tittar på varandra spricker vi bara upp i tacksamma skratt.
Jag: Stackars alla människor som inte är kära på det här tåget.