hanmedstorth

Han: Vet du Ariel. Bara här om dan insåg jag att du ju inte är gjord av glas. Att jag kan säga åt dig, säga nej och sluta, utan att du går sönder, eller hur?
Jag: Mm ...

Men jag vill skrika nej. NEJ NEJ NEJ och se mycket bestämd ut. Men det gör jag inte. Såklart! Jag vet ju att jag måste vara vuxen. Tänka vuxet. Jaa, tänka vuxen relation som ska fungera under mycket lång tid. Ja, gärna livet ut. Och då måste han ju få lov till att sätta gränser. Säga: Det räcker nu. Säga: Jag behöver vara ifred. Säga: Jag orkar inte idag baby.

Och då är det mycket viktigt att jag inte blir stött, att jag inte blir arg utan att jag mest av allt förstår. Jaa, låter honom vara som han är. Att jag accepterar. Guu' så svårt. Respekterar hans känslor. Ännu svårare.

Ibland vill jag bara styra, ställa och äga i ett försök till att återta kontrollen igen och inte känna mig så utelämnad i den kärlek som jag håller för honom och som jag alltid tror att han vill ha ....

... på samma sätt som jag.