hanmedstorth

Kille ringde när han klev av tåget. Jag är hemma om trettio, sa han. Och han lät fortfarande inte som en älskande på rösten. Och jag blev mycket rädd. Det brände i mellangärdet. Jag blev kall i magen. Tänk om han har gjort något dumt, tänkte jag. Tänk om han har hånglat, tänk om han har knullat! Då dör jag. Jag satt som paralyserad i sängen med tusen hjärnspöken som jag försökte fäkta bort. Nu blir jag övergiven. Nu blir jag ensam igen. Nu är jag inte älskad längre. Det var en hemsk och avskyvärd känsla.

Men så ringde det på dörren. Nycklarna i låset. Jag kämpade med ett leende. Jag ville inte gå ut i hallen. Jag ville inte möta hans blick. Jag ville inte höra. Jag ville inte veta! Han fick komma till mig. Och det gjorde han! Med ett stort leende. Med en lättnad av att se mig igen i ögonen. Han kramade om mig. Han kysste mig.
- Men åh. Du lät inte alls glad på telefon, pep jag och boxade honom lätt i bröstet.
Han skrattade. Jag är glad nu, han såg på mig med förtrollade ögon. Men jag är trött, skittrött Ariel. Han kysste mig igen. Jag har saknat dig. Han la mig ner på sängen. Ariel ... jag älskar dig så mycket.