446.

Det är så konstigt det där, hur man en dag bara var älskad. Ja, på ett sånt givet och självklart sätt med. Ja, nästan som om man alltid hade varit det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0