hanmedstorth

Det är söndag och min kille har varit på stan. Druckit några öl. Käkat en hamburgetallrik. Han kommer hem. Kryper upp i sängen på alla fyra. Säger: Men åh Ariel, har du diskat!
- Jaa för du skulle ju aldrig få för dig att göra det ellerhur, försöker jag snäsa ifrån, samtidigt som jag misslyckas brutalt med att dölja min glädje över att ha honom hemma igen.
Han pussar min panna och trasslar obekymmersamt in sina ben i mina.
- ... Jag diskar väl? ler han mjukt och stryker håret ur mina ögon.
- Ehh ...
- Vadå? Tycker du inte? Säger han och blir plötslig mycket seriös. Hastigt släpper han min hand och skjuter undan mig så han kan titta på mig ordentligt. Jag blir genast oerhört blyg och mindre kaxig.
- Du diskar ju bara det du behöver för stunden, viskar jag och försöker gömma mig bakom luvan på hans munkjacka.

(tystnad)

Efter en stund, drar han en lång och tröttsam suck, säger: Jag vet. Åh. Jag är så lat Ariel. Men jag jobbar på det okej?
Han tar mitt huvud mellan sina händer och tittar mig djupt i ögonen som för att visa på sitt allvar. Jag skruvar på mig. Har aldrig liksom varit riktigt bekväm med att få någons odelade uppmärksamhet på det sättet. Rodnar, men jublar inuti, tänker: Han villig att ändra på sig bara för min skull! Hurra!

Ska det vara så jävla svårt att diska?! Varje dag ser jag det där förbannade berget växa och tänker: Jag säger ingenting, jag väntar. Jag väntar tills alla tallrikar och alla koppar är slut, för då MÅSTE han diska.

Nu är alla tallrikar, koppar, kastruller, bestick slut. Och vad gör han då?
Jo, han diskar EN kopp. EN kastrull. EN tallrik och sätter sig framför sin dator igen.

Det är bara så oerhört osexigt att han aldrig diskar, att han aldrig kan stiga upp först ur sängen och brygga vårt morgonkaffe. Ja, göra vår morgonstund.

Sov knappt en blund inatt. Dricker kaffe med en sprängande huvudvärk nu. Gick en promenad vid två tiden, kom sedan hem och la mig som en isglass bredvid Honom.
- Men åh, Ariel, du är så kall, sa han. Hur länge har du varit borta?
Jag svarade inte. Jag jagade sömnen. Hetsade. Önskade. Ville för mycket. Låg och blinkade oroligt i det becksvarta. Min kille somnade däremot lika snabbt om. Hans lättsamhet irriterade mig och jag envisades med att väcka honom så fort hans kropp började rycka av drömmar.
- En puss bara, sen ska jag sova, sa jag.
- En puss bara älskling, sen ska jag vara lugn.

Jag orkar inte. Jag är så trött. Jag vill att han ska bära mig igenom livet.

Min kille har det inte lätt nu. Jag mår inte alls bra. Jag är kall och frustrerad. Jag vill ligga ovanpå honom hela dagarna och banka honom hårt med knutna nävar i bröstet. SE MIG, HÖR MIG. GÖR MIG LEVANDE IGEN!

Min kille säger att han gillar mig för att jag förstår allting.
Men jag förstår ingenting. Inte nu längre.

Jag vet att min kille vill mig väl. Jag vet det. Jag vet att han vill stryka allt det onda ur mitt bröst. Och alla mardrömmar ur mina ögon. Jag måste bara vilja det för min egen del först. Jag måste bara våga förlita mig på att jag är värd det. Är jag värd det? Verkligen? Att älskas? Jag?

Jag vet att det låter konstigt, men jag vet inte om jag är god nog åt min kille.
Jag menar jag vet inte om jag vågar tro det. Kanske förtjänar Han någon bättre?

Min kille tror nog att jag har slutat tycka om honom. Det är inte sant och jag tänker att jag ska ringa honom snart och berätta det, så att han vet. Men jag är så rädd. Jag vill inte ha någonting med honom att göra! Eftersom jag vill ha allt med honom att göra. Men kysser han mig en gång till så kommer jag att förlora. Jag kommer att bli dökär. Jag vet det. Och jag vet inte om jag orkar?

Sluta nu! Det här är livsfarligt och beroendeframkallande, viskar jag.
Eller trevligt? Försöker han och sträcker sig efter mig när jag försvinner ut genom dörren för hundrade gången.

Vi sitter mitt emot varandra nu. Jag smuttar på den söta cidern. Han dricker en mörk öl med en krona som skummar sig och blir mjölkvit i hans mustasch. Han är så snygg. Min kille är så killig. Han är så liten. Han är så bortkommen. Han tittar sig omkring. Han ser spindelnät i kristallkronorna i taket och byter snabbt plats.
Sitter så mycket bättre här, säger han som är rädd för spindlar. Jag nickar. Ler. Smuttar på min cider. Skål.
Jag minns inte vad vi pratar om. Jo, det gör jag förstås. Vi talar om hans uppväxt. Han är fjorton. Han talar i tungor och syndar. Han bär rutiga slipovers och röker för första gången.
Jag minns det som igår. Den brännande smaken, säger han. Tyckte om det med en gång. Får flashbacks när jag röker ifrån det där första blosset fortfarande. Han ler.
Jag snurrar hans snusdosa i mina händer. Han har slutat nu.
Han har ansat skägget. Han river lite i det. Det är rödtonat. Han som är så blond i övrigt. Jag tycker om honom. Jag tycker inte om honom. Guu han kan göra mig så illa. Snälla, låt mig vara, älska mig lite grann, bönar jag.
Sen blir det svart. Han får sms. Det piper till i hans telefon flera gånger. Jag tittar ner på mina händer. Jag känner mig så liten. Slutar han tycka om mig nu? Överger han mig snart?
Jag sjunger med i låtarna. Se mig, sluta nu, ropar det lilla barnet och jag trummar med fingrarna oroligt emot bordsskivan.
- Det är en tjej jag träffade ute för två månader sen. Hon är pissfull, säger han och knappar snabbt på tangenterna.
Jag nickar. Jag biter mig i läppen.
- Så kan det va, säger jag.
Han säger att han är orolig. Hoppas att hon har sina kompisar med sig i alla fall. Jag vill inte att hon ska gå hem själv, säger han.
Det river i mig. Han är så orolig jämt. Men det är också någonting annat som spelar över hans läppar. Smicker. Han smickrar sig själv, slickar sig om läpparna, mm.
Jag är hetsig. Arg. Ensam. Jag vill vifta bort honom snabbt.
- Men följ henne hem om du är så orolig då, så slipper du tänka på henne mer, uppmuntrar jag.
Bort, bort, bort, skriker det. Försvinn!
- Följer du med? Frågar han med ögon som viker sig.
Jag skrattar rått inuti. Ha ha ha, låter det. Ha ha ha. Aj aj aj.

Han säger att Han tycker om mig för mycket.
För mycket. Jag vågar inte prata med dig. Jag vågar inte röra vid dig.
Jag tycker om dig för mycket, säger Han.