Jag är inte så lätt att leva med alla gånger. Jag är Ariel, och jag är väldigt mycket på en och samma gång. Jag vet det för jag har alltid varit väldigt mycket på en och samma gång. Jag har hört det flera gånger. Hört att jag är ett ras, ja, en lavin när jag mår dåligt. Hört att jag är ett fyrverkerie, ja, ett solsken när jag mår bra. Och nu när jag har slutat med mina anti-depp så finns det inget mellanting längre. Inget lagom. Bara ett tåg som rusar fram.

Tut-tut! låter det.

Och kille vet inte riktigt hur han ska hantera det. Hanera mig. Flickvännen: Ariel. Han hittar aldrig riktigt sin plats i mitt humör. Och jag tycker synd om honom, men jag kan inte sluta.

- Kille, jag är glad!
- Kille, jag mår bra!
- Kille, jag är så fantastiskt jävla skitlycklig.

FUCK!!!

- Kille, nu är jag arg!
- Kille, jag är ledsen!
- Kille, jag är så jävla olycklig! Åååh.

Jag älskar honom så jävla mycket. Men han säger ju aldrig vad han tycker och tänker. Hela tiden är det jag som kräver och begär. Det är så tröttsamt! Hela tiden jag som såras, och blir besviken. Och jag vill vara den där gnälliga kärringen med en pinne uppkörd i arslet som säger: Kom hit, gör så, sluta nu, skärp dig.

VILL INTE.


Åhojaja smekmånaden är över.

Hur mycket har man egentligen rätt att kräva av sin partner?
Har man ens rätt till att kräva någonting alls?

Jag är så trött. Bär mig, vill jag kräva. Ta hand om mig. Stanna vid min sida.
Välj mig, alltid. Jag orkar inte hela lastet själv.

Jag: Vi gör fan ingenting annat än knullar, äter och sover nuförtiden.

(tystnad)

Han: ... Ariel, alltså jag fattar att vi måste börja hitta på mer saker ihop.
Jag: BRA!

Because I dont want leave you lonely
But you got to make me change my mind.

Ur give me one reason med Tracy Chapman.

Min kille lyssnar inte. Han förstår inte allvaret när jag säger att jag skrämmer mig själv igen. Att jag är oroad. Att jag oroar mig. Att jag tror att jag snart kommer att förstöra allting. Han insisterar bara nej. Inte så länge du är med mig. Han förstår inte. Han lyssnar inte. Jag sticker snart, säger jag. Jag drar långt bort. Utomlands. På riktigt.
Men är det hela världen då? Frågar han bara och stryker håret ur mina ögon. Men han förstår inte. Han förstår inte. För när jag drar så klipper jag alla band. Då vill jag inte ha någon kvar här hemma som väntar på mig. Då vill jag inte tänka alls. Bara bort, bort, bort. Snabbt. På nya äventyr.

Men jag vill inte förstöra allting, vill inte.

Så håll i mig nu.

MEN JAG VILL ATT HAN SKA ÄLSKA MIG MED HELA SITT LIV
och jag vet att det är för mycket begärt
men ändå kan jag inte sluta begära

och såras av att han behåller lite av sig själv
för sig själv.

Från en dag till en annan
plötsligt bara arg
och uppgiven.

Han har köpt två flaskor vin. Han skyndar iväg till systemet så fort jag har givit honom mitt godkännande.
Han: Jag vill inte dricka om det gör dig ledsen Ariel.
Han har förbättrat sig. Verkligen. Jag står i första rummet nu.

Han kommer tillbaka sen med systemklirr och en ICA påsar med ingredienser till en natchopaj. Smält ost, tacosåser, sojafärs. Mm, det doftar gott ifrån spisen där han står. Han har laddat ner Margot at the wedding som jag har önskat sen länge. Och vi bäddar på golvet med paljettkuddarna och de fransiga filtarna. Jag drar för gardinerna och tänder de rosa blockljusen. Vi lägger oss till rätta. Jag får ligga längst fram, närmast skärmen med hans armar slagna om mig.
Filmen rycker tag i oss båda, så jag blir lika förvånad som han blir när jag plötsligt vänder mig om och frågar: Hånglade du med någon annan i somras?

Det låter som om det är något jag har gått och funderat på länge. Men det har jag inte. Det är en fråga som jag hickar fram bara sådär. "Varför undrar du det?" svarar han som ett slag i ansiktet som betyder ja för annars hade han ju sagt nej med en gång. "Jag vill bara veta" piper jag nu. (VILL INTE ALLS VETA VILL INTE ALLS VETA! VARFÖR FRÅGADE JAG FÖÖÖÖR).
"Det var i början av sommarn. Innan vi var ihop!" säger han och nu låter även han pipig och liten på rösten. "Jag vet, jag vet, jag vet. Du hade rätt till att göra vad du ville" försöker jag snabbt lappa ihop oss igen. "Det var en dum fyllegrej Ariel. Vi hånglade bara. Och jag var ångestfylld och har bara försökt glömma det sedan dess". Jag nickar. Men blir kall och det är en kyla som bränner inuti. "Måste gå till tvättstugan" får jag fram.


När jag kommer tillbaka står han och väntar på mig innanför tröskeln.
Han: Jag var så rädd och osäker Ariel. Jag trodde att jag kunde fly ifrån dig. Men jag kunde inte göra det. Du fanns överallt.
Jag säger ingenting. Jag står bara där som förlamad. Jag står där och känner mig dum. Dum, dum, dum.
Han: Jag skulle aldrig göra det nu. Aldrig! Ariel. Du måste tro mig. Jag älskar ju dig ... Jag vill vara med dig ... bara dig! Märker du inte hur mycket jag har förändrats sen vi blev ihop? Jag är en helt annan nu! Du får mig att vilja bli en bättre människa Ariel ... på riktigt ...

Min kille har börjat käka anti-depp.

Han: Åh, Ariel. Jag känner redan hur det hjälper!
Jag: Va skönt baby ...
Han: Nu kan jag liksom ligga och lyssna på ditt hjärta och ha ditt hår i mitt ansikte!
Jag: ... Eh va?
Han: Jaa ...
Jag: Vadå? Vad menar du? Har det varit ett problem för dig tidigare?
Han: Mm ... men du vet. Jag ligger och lyssnar på ditt hjärta och börjar tänka på hur mitt eget hjärta slår. Det kanske slår oregelbundet? Det kanske slutar? Och du vet med ditt hår i mitt ansikte, över min mun. Inga fria luftvägar ...

Han överraskar mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag nickar och ler förvirrat. Jag hade ingen aning om att min kille fick  kämpa så med sina tankar. Det gör mig lite ledsen.

Min kille säger att jag ber om ursäkta ofta.
Han: Sluta med det. Du säger ju att jag inte får be om ursäkt. Och så gör du det själv hela tiden.
Förlåt, säger jag och suckar. Gnider handen mot pannan och vill krypa in i mig själv. Hela jag är en påse av skam och jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv för alla de gånger som jag har försökt att trä på den påsen över honom istället.
FÖRLÅT! vill jag skrika det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. Det skulle kännas bättre då, när jag får ursäkta mig själv för allt som jag kostar honom. Glädjen som jag vissa dagar kan sticka hål på som en ballong för att se hur den tröttsamt flyger ut igenom rummet. Förlååååt! Kärleken som går upp i rök i hans ögon när jag säger att han är dum. Helt utan anledning och ifrån ingenstans. Du är dum! Jävla kille. Skitkille.
Jag är inte lätt att leva med. Jag vet det. Fööörlåååt. Istället säger jag: Det blir bättre med tiden. Jag lovar. Jag blir bättre med tiden. Han smeker min kind och tröstar mig med sina milda ögon. Säger: Ariel, om du var som du är nu för alltid skulle jag ändå vilja vara ihop med dig förevigt.

Min brorsa kommer ikväll. Och jag gick helt trasig imorse. Kille var fantastisk. Han höll om mig. Jag grät tyst. Droppade tårar på hans bröst. Han sa att han älskade mig. Frågade om han kunde göra nåt. Jag skakade på huvudet och han sa att han älskade mig igen.

Min kille är hemma nu. Vi har mest legat i sängen och tittat på varandra. Han säger att han aldrig skulle ha återvänt till den här stan om det inte var för mig. Han är trött på skolan och på kylan. Och jag förstår honom. Men jag vet inte vad jag säga. Jag har själv svårt för att stanna kvar i den här stan just nu. Jag längtar efter sand mellan tårna, trottoarcaféer och paraplydrinkar. Flykt, äventyr och nonchalans. Tanken på att bara sticka och skita i allt kliar i mig hela dagarna numera.

Min kille har gjort mig en blandskiva. Han är så romantisk.
spår åtta låter såhär:

fuck the pain away
fuck the pain away
fuck the pain away ...

Jag gick sönder igår. Jag åkte raka vägen hem till mina föräldrar. Och nu ligger jag här och slickar mina sår. (Läs: shoppar som om det inte fanns någon morgondag).

Det är söndag. Och min kille har varit nykter en hel helg. Det är skönt. Men jag mår dåligt. Jag är rädd för livet. När vi vaknar på morgonen ligger jag kvar länge och stirrar upp i taket. Jag vill att han ska kyssa mig överallt. Men jag vill inte kyssa honom tillbaka. Jag vill bara hålla armarna runt hans hals. Vill bara att han ska finnas där för mig. Vill att han ska vilja finnas där för mig. Ändå går han vid tvåtiden. Och jag hatar det. Stanna, vill jag skrika. Stanna, din jävla mes. Jag ska inte smitta dig med min olycka.
- Kom ihåg att jag älskar dig, säger han. När det blir jobbigt, lovar du att komma ihåg att jag älskar dig?
Det är jobbigt nu, tänker jag. Stanna kvar och älska mig om du orkar och vågar. Men det gör du inte. Och med svansen mellan benen är du borta.

Min kille har tenta på fredag. Han måste plugga. Och jag som inte tycker om måsten, suckar han och tänder en ciggarett. Jag smeker honom över håret. Men du är så duktig, säger jag. Du gör mig så glad när du anstränger dig, och du har så lätt för att lära! Jag blöter min tumme och försöker sudda ut den trötta rynkan som har dykt upp mitt i mellan hans ögonbryn. Då mjuknar han, ler och drar mig intill sig. Orkar inte, tjurar han och försöker försvinna in under mitt hår. Du orkar, puschar jag, som precis har hoppat av skolan, men som ändå vill att han ska gå kvar. Att han ska orka ...


... skaffa sig en utbildning för oss båda ...

Det är svårt att vara två. Det är svårt att vara kär. Det är så många andra känslor som vill vara med och tycka till. Och bli älskade. Mot alla odds.

Vreden. Det lilla barnet. Avunden. Osäkerheten.

Och det är så viktigt att kärleken håller, och inte går sönder.
Ibland är det så nära.

Jag: Varför lämnade du mig igår?
Han: Förlåt! Jag fick jättedåligt samvete.
Jag: Det fick du inte alls.
Han: Jo.
Jag: Men varför gjorde du det då?
Han: Jag hade ju varit med dig hela dagen. Jag trodde inte att det fanns något mer jag kunde göra ...
Jag: ... Och du ville se fotboll ...
Han: Och jag ville se fotboll ... men jag ska inte göra om det. Okej? Jag tycker om dig!

Jag var arg igår. Jag berättade inte att han länge låg med mig i sängen och kramade mig tills jag blev alldeles blå i ansiktet. Jag berättade inte att jag fick hänga som en klase runt hans hals undertiden som han lagade mat till oss båda. Jag berättade inte att han gick iväg till affären och kom tillbaka med all my favourite things: äppeljuice, quornbitar, pannkakssmet och casewnötter.

För det spelade ingen roll igår. Igår gjorde det för ont. Han lämnade mig när jag mådde som värst, uppkrupen i fosterställning, för en fotbollsmatch!

Men nu praktiserar jag tacksamheten igen. Det måste jag göra, för att leva, för att läka!

Det spelar ingen roll att hans dåliga samvete smsar mig hela kvällen sen och frågar hur jag mår.


(DU LÄMNADE MIG NÄR JAG BEHÖVDE DIG)