hanmedstorth

Han med stort hå har åkt nu. Det känns konstigt. Tomt.

Jag mötte upp Kille på stammisbaren igår. Han hade fått lön och ville bjuda mig ut mig på ett glas eller två. Vi slog oss ner i en soffa och satt med huvudena tätt ihop. Det var länge sen vi satte oss ner tillsammans och verkligen talade med varandra. Den senaste veckan har Kille dragit sig undan, gått in i sig själv och varit mycket fokuserad på någonting mycket långt bak i sitt huvud. Jag har inte fått någon kontak med honom och det har gjort mig ledsen. För om jag hade fått bestämma hade vi myst tillsammans varje sekund av varje minut. Han sticker ju snart!

Hur mår du egentligen babe? frågar jag och spänner ögonen i honom för den här gången tänker jag inte låta honom komma undan. Han kramar min hand. Han dricker en stor klunk öl.

Hela mitt vuxna liv har jag känt mig rotlös, börjar han. Jag har flyttat runt och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Inte förrän nu Ariel. Jag mår så bra här i Stockholm. Jag älskar den här stan. Jag har kompisar här. Jag är någon, märker du det? Och jag vill inte återvända till studentstaden igen. Men det måste jag. Och nu vill jag bara veta hur det kommer att bli, hur jag kommer att må där uppe. Jag tänker på det hela tiden Ariel. Och jag vill bara slita bort det här plåstret nu. Jag vill bara sätta mig på det där jävla tåget och konfrontera min nya verklighet. Jag vill bara veta hur det kommer att kännas. Jag menar sist jag bodde i studentstaden hade jag ju dig där, min bästis! Och nu ska jag helt plötsligt klara mig själv ...

Bror: How's school?
Jag: Jag har hoppat av. Jag var inte redo för plugg!
Bror: Det var snabbt bestämt, var det så hemskt?
Jag: Det var bara inte jag! Inte än. Jag kan inte sitta still i tre och ett halvt år.
Bror: Oookej ... så vad är planen nu då?
Jag: JOBBA.
Bror: Oooookej ... inom vad?
Jag: Jag kommer inte på vad som passar! Jag gillar ju att skriva, titta på människor och pyssla!

(tystnad)

Bror: .... Det låter som om du borde satsa på att bli arbetslös?

Igår började jag plugga. Jag satt där i en stor sal bland en massa andra människor som ville precis som jag. Men ändå satt jag där och kände mig helt tom. Jag vill inte det här, var allt jag kunde tänka. Jag vill inte det här. Inte än. Jag gick hem. Helt tom gick jag hem och la mig och sov.

Det är lördag och Kille kommer hem tidigt. Klockan är bara halv två. Jag har saknat dig, säger han och pussar på mig flera gånger där jag ligger i halvslummer. De kallade mig för toffel när jag gick babe, han pussar mig igen. De retade mig för att jag ville åka hem till dig. Jag tittar på honom med ett öga. Han är full. Fyfan va jag hatar att se honom full.

Jag har saknat dig, säger han och kryper ner hos mig. Han tar på mig. Jag är kall. Det sticker i mig av misstänksamhet. Varför är du hemma så tidigt? frågar jag. Men jag sa ju det! Jag saknade dig! Säger han och smeker konturerna av mina bröst med sitt finger. Gick de andra hem eller? fortsätter jag. Nej, de satt kvar. De kallade mig toffel, de retade mig när jag stack, säger han en gång till. Men jag ville hem till dig Ariel. Jag suckar. Om du hade druckit en öl till så hade du blivit skitfull, eller hur? Och du vet att jag hade blivit så jävla sur då att du tänkte att det var lika bra att åka hem? Du hade ändå redan fått din fylla och kände dig nöjd?

Jag säger ingenting mer sen. Jag orkar inte vara arg. Det är vår sista vecka tillsammans. Kille sprudlar. Han är glad. Han är lullig. Du är så fin, ler jag nu. Jag kan inte låta bli. Nä, Du är fin! Säger han och rullar upp på mig. Han tar mitt huvud i sina händer. Jag kommer verkligen VERKLIGEN verkligen sakna dig Ariel, viskar han och borrar ner sina mörka blåa ögon i mina. Men vi kommer att klara det här ....

Jag har börjat packa lite smått. Jag har ringt och pratat med mormor. Jag har frågat om jag får ställa upp mina grejer på hennes vind tills jag har någonstans att bo och det får jag. Det är lördag och jag ligger naken i vår säng. Jag lyssnar på lena kvinnoröster som sjunger om kärleken. Kille är på vift förstås. Det är hans sista vecka i Stockholm och han hoppas att han hinner dricka öl med alla han känner innan han sticker. Jag suckar. Jag saknar honom redan. Jag behöver honom nu. Jag känner mig ensam. Liten. Rädd. Utsatt. Jag vill inte börja skolan. Jag vill inte flytta hem till mina föräldrar igen.

Jag drömmer konstiga drömmar om nätterna. Om barn jag bär, katter som kör över. Jag är kall och orolig. Livet är en ångvält och jag kan inte värja mig. Jag sträcker ut händerna för att skydda mig. Jag hoppar till när posten kommer. Jag inbillar mig att det är någon som försöker ta sig in. Rädslan förökar sig. Elektriska stötar rycker i bröstet. Ingenting skrämmer mig mer än förändringar. Och förändringen är nära nu. Nästa vecka börjar jag studera igen. Nästa vecka går jag in som en ny människa i en ny byggnad där ingen vet vem jag är. Där det inte finns någon som jag kan hålla i. Jag vacklar runt i osäkerheten nu. Nästa vecka tar Kille tåget tillbaka till studentstaden. Nästa vecka blir jag bostadslös igen. Jag är inte gammal nu. Bara några år och jag behöver hjälp med allt. Hjälp!

Han kommer hem visslandes sen. Han ställer sig vid spisen. Han steker upp halloumiost och poppar popcorn och smörar kex. Det hårda i mitt bröst blöts upp. Du är väl inte sur? säger han. Jag blir liten. Jag blir den lilla flickan. Jag förstår bara inte varför du var tvungen att gå till stammisbaren en gång till efter att du hade varit och handlat när du visste att jag väntade på dig här hemma, piper jag. Jaha, säger han och låter lätt och viftar bort mig med handen. Jag trodde inte att det var någon brådska, dessutom lät på dig som om du ville vara själv stund när jag gick. Va inte arg på mig älskling. Han sätter sig bredvid mig. Han pussar på mig. Vi äter och är mjuka mot varandra och jag säger förlåt och han säger förlåt. Och sen ligger vi med varandra två gånger. Först i sängen. Sen i soffan.

Va fan är det för fel på min kille? Jag är så jävla less och liten och uppgiven! När jag kom hem idag började han genast snacka om chirre och vin. Om att supa sig full. Gå ner och shotta på stammisbaren. Du verkar törstig idag? sa jag. Han sa Ja! Han sa ja sådär som om han var normal, som om han var en sån som ville supa sig full en gång om året. Han sa ja sådär som om man skulle kunna skratta åt det. Jag blev trött. Jag sa: Du kan väl gå och köpa ost och kex och så kan vi sitta med något glas här hemma istället? Han nappade. Han försvann ut genom dörren. Jag tar en öl på stammisbaren först bara, snackar lite med rogge, var det sista jag hörde innan dörren slog igen bakom honom.

Han är borta länge, tillslut får jag ett sms: Du vill inte komma hit (hit likamed stammisbaren)? Jag har varit och handlat men smet in igen. Jag kunde inte låta bli. Han avslutar smset med en glad gubbe. Han avslutar med en glad gubbe vars ansikte jag vill krossa. Slå hårt. Idiot!

Han : Åh! Vet du vad jag ska göra i vinter!?
Jag: Runka i en termos med varma makaroner?
Han: Meh, va snuskig du e!
Jag: Säg då.
Han: ... ta varma duschar.

Jag är redan så sjukt sur och bitter över att jag kommer tillbringa större delen av det närmsta året ensam.

http://hanmedstorth.blogspot.com/

Jag pysslar lite här. Jag klipper och klistrar in våra första månader tillsammans. Blogger bjuder på så mycket fler möjligheter.

Jag har fått urinvägsinfektion igen. Jag hatar att vara kvinna just nu.

Han kröp hem på natten sen med en blomma som han hade ryckt ifrån någon rabatt. Han pussade mig på huvudet. Jag drog täcket hårdare omkring mig. Jag vet inte hur det kom sig, men sen började vi prata. Han bröt sönder kylan i mitt bröst och blåste in varmluft. Vi pratade i flera timmar om ALLT och sen knullade vi oss trötta. Och nu har vi det bra IGEN!

När jag kom hem idag hade Kille tvättat, han hade vikt alla mina kläder, till och med mina trosor och försiktigt lagt ner dem i sina små byrålådor. Jag blev rörd. Och tänkte: Han är nog världens bästa kille ändå. Dessutom strålade han sådär glatt emot mig som jag inte sett honom göra på jag vet inte hur länge. Självklart såg jag ölflaskorna på bordet och hans skäggiga trendnissar i soffan. Men jag vinkade bara lite naivt och sa att jag hade bråttom ut igen. Jag skulle träffa en kompis. Jag skickade ett sms till kille så fort jag hade slängt igen dörren bakom mig: Älskar dig!

Den liksom bara bubblade upp i mig igen. Kärleken.

Jag visste att Kille skulle ut. Jag förstod att Kille var extra peppad med tanke på att han har känt sig extra pressad på sistone. På kvällen när jag precis kysst kompis adjö på kinden, smsade han: Vi går till stammisbaren, kommer du?
Jag var trött. Skrev: Får se. Han insisterade: Kom!

Jag kom. Jag tänkte att ett glas vin faktiskt skulle sitta fint. Klockan var bara elva. Killes kompis fick syn på mig först. Aaaarjeeell, gormade han så högt att hela stället hörde. Jag log lite nervöst. Han kastade sig om halsen på mig: Jag är skitfull! Sen blinkande han till, tittade länge på mig ... och försökte sen genast skärpa till sig. Men det är visst inte du ....
Jag försökte småsnacka lite. Men alla mina känslor kändes trånga, ja alldeles för små. Jag drog tröttsamt i dem för att ingen skulle se hur fel de satt. Jag skrattade stelt.

Jag: Eeh ... var'e kille?
Kompis: Han är därinne ... *pekar in i ett annat rum* men han är lite full ...
Jag (kall. Svart. Trött): Okej, då vet jag ... jag ska gå och kolla till honom.
Kompis: Ska du inte beställa in ett glas vin först. *börjar skrika på bartendern*
Jag: Eh nej, det e bra, vet inte om jag ska stanna, tack ändå ...

Jag hittar kille i ett hörn mitt uppe i en djup diskussion tillsammans med en annan kille. Hjärtat hoppar hoppfullt. Han är alls inte full. Han sitter ju alldeles stilla och pratar. Glädjefnatt. Jag skyndar fram till honom. Kysser honom. Hans ögon går i kors och hans läppar glänser av saliv.

Hjärtat faller fritt ner i det svarta, magonda.

Han är visst skitfull. Tungan slirar och ögon fokuserar inte och han upprepar sig. Och han är äcklig. Jag får panik. Det sitter flera nya ansikten runt hans bord som jag inte känner igen och det känns som om alla glor på mig. Jag går. Fastän han pratar med mig, går jag bara rakt ut på gatan igen. Jag behöver frisk luft. Nu. Genast.

© All rights reserved by Anders Petersen.

Jag har så svårt att föreställa mig ett liv utan Kille. Blotta tanken gör mig alldeles svart och ekande tom i bröstet. Jag vill inte påstå att han är mitt allt för det skulle betyda att jag inte skulle vara någonting alls utan honom. För det är jag. Men han har kommit att betyda så mycket i mitt liv! Han har besegrat mitt hjärta. Han har gjort mina knän alldeles svaga. Han har öppnat mina ögon. Och om han lämnade mig nu så skulle jag bli blind av sorg och förlust. Jag skulle krypa hem till mina föräldrar. Jag skulle flytt till ett annat land. Jag hade färgat håret och i flera månader tappert försökt låtsas som om  jag var någon annan. Någon annan vem som helst som inte hade ont. Som inte låg och förblödde kärlek om nätterna.

Nu tror jag inte att Kille har några som helst planer på att lämna mig. Men ändå. Tänk om!

Jag tror vi befinner oss i en svacka. Jag tycker inte alls om det. Jag vill skaka om kille och skrika: Men hallå älska.

Kille är trött. Han har fått svårt att somna om nätterna. Han tänker också på september. Han vill inte alls lämna Stockholm. Han tycker inte alls om sin studentstad. Ännu mindre nu när inte jag befinner mig i den antar jag.

Han stänger mig ute. Han säger att det är en försvarsmekanism. Det gör mig helt nedstämd. Du tycker inte om mig längre, har jag pipigt ynkligt hela dagarna tills han igårkväll hastigt reste sig upp. Gick fram till mig. Kysste mig hårt och sa: JAG ÄLSKAR DIG ARIEL, OKEJ? Jag är kär i dig!

Det lät nästan som en utskällning. Jag kände mig så skyldig.

© All rights reserved by Bill Henson.

Jag känner mig så jävla ensam. Det är som om jag har blitt med kille och därför inte är lika rolig att hänga med längre. Jag är ledsen. Kille jobbar på baren och dricker sen rödvin vid vattnet tills solen går upp.

Mina föräldrar bjöd ut oss igår. Jag blir som vanligt lika liten och obekväm när pappa är med. Jag försöker vara mig själv. Men det är svårt. Jag märker hur jag och mamma dansar runt honom. Jag märker hur vi har lärt oss att backa och låta honom ta plats. Det är svårt för Kille. Han blir avbruten. Jag skäms lite. Jag håller hans hand. Jag håller hans hand för första gången så mamma och pappa ser. Jag håller den hårt.

© All rights reserved by Pamela Andersson.

September närmar sig med stormsteg. Jag är liten. Jag håller för öronen. Vill inte känna. Vill inte veta. Hemlösheten knackar i bröstet. Ensamheten sveper sin kalla kappa runtom mig.

Jag är ett vrak. Jag bölar och går sönder flera om dagen. Jag läser Killes skickade sms. Jag tar hans telefon i smyg. Jag är inte rädd för att han är otrogen. Men jag undrar om han är trött. Jag undrar hur mycket av mig som han orkar ta emot. Till sin bror skriver han: Ariel mår inte bra. Hon är oroar sig inför framtiden. Det är jobbigt. Jag är trött. Det tar så mycket energi.

Jag vet inte hur jag mår. Jag är instabil. Jag grinar mycket.

Men jag älskar att titta på honom som om jag inte redan känner honom. Som om jag ser på honom för första gången. Jag följer dragen i hans ansikte. Jag försöker finna den beskrivning som är mest rättvis för färgen i hans ögon. Jag försöker föreställa mig hur han är som person. Vilken typ av musik som han lyssnar på. Vad han skrattar åt.

Jag låtsas som om jag inte redan vet. Jag låtsas att han är en främling som just har fångat min uppmärksamhet.

© All rights reserved by Jürgen Teller.

Det mjuka i hela hans gestalt. Omfamnar mitt liv.

Kille och jag har gnabbats hela helgen.

Jag: Du dricker för mycket!
Han: Men jag gör inte det.
Jag: JOOOO! Och du dricker jämt!
Han: Jämt?
Jag: JÄMT!

Och sen har vi makeup-sex som är fantastiskt. Bara för att börja om igen.

Jag: Bli inte så full bara, ska det så svårt?
Han: Men jag blir inte det.
Jag: Jo, du blir det. Och seriöst ... jag vill inte ha en sån kille!

Vi tystnar båda två. Vi häpnar över den fula grodan som precis har hoppat ur min mun. Vi blir livrädda båda två. Livrädda för att Vi ska gå sönder, och därför börjar vi famla hungrigt och desperat efter varandra igen. Våta kyssar och ivriga händer. Vi återförenas mellan lakanen ännu en gång.

Jag är ledsen och arg på Kille. Kille fattar verkligen ingenting. Han gör mig illa. Skitkille. Han jobbade i baren igår innan han försvann ut sa han att jag kunde vara lugn. Att han skulle ta det lugnt. Jag sa: BRA! med tanke på att han har druckit varje dag den här veckan. Jag gick och la mig redan klockan elva. Jag var så trött. Jag somnade som en stock. Jag vaknar igen när jag hör nycklarna i låset. Jag vaknar upp ur den svartaste sömnen. Mumlar: Hur mycket är klockan? Kille tittar ner i golvet. Mumlar: Kvart över fyra. Jag säger ingenting. Jag tittar på min mobil. Fyra väntande sms. Där skriver Kille vad han gör. Hur han ska bara dricka klart den och den bärsen och sen komma hem. Hur han smsar igen och skriver att han blir sen. Och jag håller andan. Jag vill sova vidare. Jag är så trött. Jag vill inte bli upprörd. Jag vill inte ligga vaken. Jag vill inte att kille ska vara en skitkille.