hanmedstorth

Min kille går i hunddrömmar. Vill ha, vill ha, säger han och så låtsas han ropa på en hund. Jaa, komdå, komdå! ååh!

Jag tycker om att tänka tillbaka på den då jag inte hade någon aning om vem Kille var. Då allt han sa var spännande och nytt. Och ytterligare en ledtråd att dra i för att så småningom upptäcka hans hjärta. Det fanns så mycket där att hämta och förundras över. En hel orkester av känslor som han spelade på. Charmen i hans ögon. Lurifaxen bakom hans öra. Rastlösheten i hans fingrar. Den lilla pojken som busade runt i hans kropp.

Jag lyssnade intensivt på allt han sa och vi bubblade som champagneflaskor båda två i flera månader. För att inte tala om hur mycket vi längtade och åtrådde varandra. Kille var en aldrig sinande källa av kåthet. Han ville ha mig om och om igen. Och min kropp ville ingenting annat än att kapitulera under hans tyngd. Mina naglar graverade in minnen i hans rygg samtidigt som jag stönade in bekräftelse i hans öron. Jag kunde inte få nog av honom. Jag låste mina ben bakom hans rygg. Mina händer höll hårt om hans huvud. Jag älskar bara dig ... okej?

Livet är så mycket. Hela tiden. Upp och ner. Jag gillar det. Jag tycker om att känna. Jag tycker om att vara känslig.

Men får jag verkligen vara såhär lycklig och tillfreds med livet?

Nu är sommaren här på riktigt. Den knackade på dörren igår och gjorde mina kinder röda. Nu går jag bara i blommiga klänningar och tygskorna med hål i. Det känns fint, men lite rastlöst. Jag vill springa snabbt och känna hur sommaren åtrår mig. Slår mig över kinden och säger åt mig att leva. Men sommaren är trög och såsig och jag raglar runt i stan utan vare sig mål eller mening.

Jag försöker sammanfatta våren. Jag minns hur jag försökte vänja mig vid Stockholm igen. Jag minns att det var svårt, men att det ändå gick mycket lättare med kille vid min sida. Jag behövde inte bo hemma hos mina föräldrar, bara om jag verkligen ville. Jag fick ett jobb som jag verkligen trivdes med. Kille praktiserade. Och vi försökte hitta en vardag, ett sätt att koppla av i vår tvåsamhet utan att äta upp varandra. Utan att: jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig! hela tiden.
I april flyttade vi ihop på riktigt. Kille firade genom att röka på balkongen och jag köpte oss varsin kaffekopp. Han tog den rödrandiga och jag den blåprickiga. Kille började dricka mindre. Tre mellanöl max mitt i veckan, bestämde han. Killes föräldrar kom på besök och vi satt hundvakt en hel del. Våren var spännande. Jag tror att jag växte flera centimeter.

Flera gånger om dagen tittar jag på Kille och förundras över att det inte finns någonting på hans kropp som jag inte tycker om.  Tänk att jag tycker om hela dig, säger jag men jag är inte alls säker på att han verkligen förstår. Jag tycker om HELA dig!
De mörka hårkransarna runt dina bröstvårtor, raggarsträngen som tar sin början nedanför din navel. Den lilla födelseknoppen på din rumpa. Dina starka breda axlar. Dina mjuka läppar, beniga ben, fötterna som alltid sticker fram utanför täcket.  Tatueringarna som du graverade in när du var yngre.  Det krulliga håret i ditt ryggslut. Din dominanta näsa, milda ögon och grova skäggväxt.  Dina runda, lena fingrar.  Din taniga kroppsbyggnad. Din längd som inte alls är skrämmande. Jag älskar verkligen dig!

Jag har så svårt för att hålla balansen. Närhet och avstånd. Jag hittar inte hem. Vart kan jag lägga mig ner och vila? Han älskar mig men går jag för långt ifrån honom så bottnar jag inte längre i hans kärlek. Jag måste känna hans andetag i nacken. Jag måste veta att värmen ifrån hans hud är nära.

Kärleken, en dragkamp mellan två personer där ingen riktigt vill vinna.

Jag tittar på mig själv i spegeln och jag kan inte fatta att jag är älskad. Jag, Ariel är älskad. Jag som har en sån stor näsa och såna snea tänder och en sån hög panna och som har ångest flera gånger om dagen. Helt plötsligt är jag älskad. Det är så konstigt.

Plusgrader. Parkhäng. Roséflaskor och lätta fötter. Han säger att han vill tatuera in mitt namn på armen och sjunger: there's a place on my arm where I've written her name next to mine ... Och jag säger att han inte är riktigt klokt. Och han säger att det hade varit en kul grej att ha.

Kärleken förändrade mig. När kärleken fann mig krälade jag på botten av allt det svarta som jag bar inuti mig. Jag vacklade omkring i livet. Jag såg ingenting i mig som var värt att älska. Jag vaknade på morgonen och allting inuti mig grät. Du är så ful. Du är så jävla äcklig. Jag ville knyta mina nävar och slå sönder spegelglaset som skrattade åt mig. Jag rodnade i universitets korridorer. Jag kom hem om kvällarna och var utmattad av det krig som min kropp förde om dagarna. Jag var misslyckad. Jag hade inte fullföljt någonting sen studenten. Studieskulder, a-kassa och antidepp, hurra!

Men så plötsligt en dag så stod han där i kulissen och tittade på mig med roade ögon. Han var fantastiskt snygg. Jag ville bara vara honom nära. Hålla i cigarretten som han rökte eller värma händerna på hans kopp med kaffe. Jag ville pussa honom lätt i nacken och jag ville dra fingrarna igenom hans hår. Jag ville så jävla mycket med just honom. En dag sa jag hej. Jag hade tränat och upprepat det där hejet tyst för mig själv i flera dagar. Jag minns hur det krånglade sig ur min mun och lät som ett ord på ett främmande språk.

Det är så konstigt det där, hur man en dag bara var älskad. Ja, på ett sånt givet och självklart sätt med. Ja, nästan som om man alltid hade varit det.

Min psykolog säger att jag inte bara får skriva om Kille längre, att jag måste lyfta fram andra saker med. Som tex vårens intågande. Hon sa faktiskt så. Vårens intågande. Hahahaha, skrattade jag inuti. Vårens intågande.

För inte bryr väl jag mig om våren?

Jag har någon att älska. Och om tio år är det allt jag vill komma ihåg. Ja, hur jag älskade. Innerligt. Intensivt. Och på riktigt. Och hur det var allt jag önskade mig av livet trots allt det där andra som världen hade att erbjuda mig.

Killes föräldrar är här i helgen. Igår sågs vi för andra gången. Det var ett halvår sen sist. De var sig lika. Men ändå inte. Första gången vi sågs var jag så uppe i Kille att det inte riktigt fanns rum i mig för att omfamna dom också. Jag var så helvetiskt jävla förälskad att jag inte kunde se någonting annat än Killes alla underbara egenskaper och färdigheter. Killes mamma skrattar till exempel visst mycket! Och hon är lätt och ungdomlig i korta jeanskjolar med leggings undertill. Hon påminner inte alls om min egen mysmamma som bara pratar barn, och jobb, och nybakta bullar. Killes mamma har starka åsikter och bubbliga känslor. Och jag tycker om det!

Hans far då? Fortfarande ett huvud kortare än mig. Pratar inte i onödan. Tycker inte om när kille beställer in öl och pikar honom för det. Killes pappa är stolt och rakryggad av gammal kristen moral. Jag vet att det irriterar Kille och att han ibland beställer in en öl extra bara för att provocera honom.

Tacksamheten över att ha någon som verkligen älskar mig och som jag älskar minst lika mycket tillbaka.

Det var skönt att komma hem idag. Som en liten dröm som nästan inte var sann. Och ändå hände ingenting speciellt alls. Men sånt är livet, det är inte de där stora jublande grejerna som gör skillnad.

Vi låg raklånga på magen bredvid varandra i sängen med våra datorer. Vi tittade på lägenheter. Vi bor i andrahand på tjugofem kvadrat nu. Och jag vill aldrig mer vara två och göra om det här igen. Vi hittade en fin, tittade på planlösningen och fantiserade om hur vi skulle inreda den, och om hur vi skulle leva väl där. Sen slog vi ihop våra datorer och trasslade in oss i varandra. Armar och ben i en stor hög. Jag somnade där i, och Kille låg alldeles stilla för att inte väcka mig. "Oj, jag somnade visst" sa jag när jag vaknade. "Mm, du snarkade lite" sa han som om det var det gulligaste han någonsin hade hört. Jag rodnade och gömde mig i tröjan som han snabbt drog av för att kyssa mina bröst.

Mest älskar jag honom för hans ögon. De är mjuka och kan inte dölja någonting alls. I hans ögon förstår jag att han värnar om mig som om jag var hans finaste skatt. Hans ögon är en öppen famn för mig att komma hem till och bygga bo i. Han älskar mig. Det står skrivet där i. Jag kan se det.

På många sätt har jag ändå inte varit lyckligare än vad jag är just nu. Jag menar kärleken bubblar fortfarande som sockerdricka under huden. Han gör mig fortfarande knäsvag och jag älskar på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det är fantastiskt. Och jag har ingen brådska längre. Det får ta tid. För det tar tid när två människor försöker skapa ett gemensamt liv tillsammans. Och det är inte konstigt. Det händer inte över en natt. Det är svårt att låta två bli ett.

Men fråga mig vad jag älskar
och jag ska svara  med hans namn tusen gånger om.