hanmedstorth

Den svarta klumpen. Ledsenheten i magen. Och han förstår inte alls. Jag är det där lilla barnet igen som skriker som gråter. Som viskar tyst tyst vid hans öra: Snälla se mig. snälla stanna hos mig. Snälla ha inte så bråttom iväg. Jag är fortfarande inte hel. Och det är så mycket kvar i mig som behöver lagas. Och jag vill att du ska göra det. Jag vill att du ska laga. Jag vill att du ska plocka fram verktygslådan. Ja, den stora kärlekskistan. Jag vet att det inte är rättvist. Men jag behöver dig.

Älskling, slicka mina sår. Älska mig löjligt mycket.

Love changes everything ...

Och det är helt sant.

Kille ringde när han klev av tåget. Jag är hemma om trettio, sa han. Och han lät fortfarande inte som en älskande på rösten. Och jag blev mycket rädd. Det brände i mellangärdet. Jag blev kall i magen. Tänk om han har gjort något dumt, tänkte jag. Tänk om han har hånglat, tänk om han har knullat! Då dör jag. Jag satt som paralyserad i sängen med tusen hjärnspöken som jag försökte fäkta bort. Nu blir jag övergiven. Nu blir jag ensam igen. Nu är jag inte älskad längre. Det var en hemsk och avskyvärd känsla.

Men så ringde det på dörren. Nycklarna i låset. Jag kämpade med ett leende. Jag ville inte gå ut i hallen. Jag ville inte möta hans blick. Jag ville inte höra. Jag ville inte veta! Han fick komma till mig. Och det gjorde han! Med ett stort leende. Med en lättnad av att se mig igen i ögonen. Han kramade om mig. Han kysste mig.
- Men åh. Du lät inte alls glad på telefon, pep jag och boxade honom lätt i bröstet.
Han skrattade. Jag är glad nu, han såg på mig med förtrollade ögon. Men jag är trött, skittrött Ariel. Han kysste mig igen. Jag har saknat dig. Han la mig ner på sängen. Ariel ... jag älskar dig så mycket.

ph: chris craymer.

Han är hemma nu. Jag skulle kunna skriva en porrnovell. För jag åtrår honom så.

Kille och jag har semestrat lite på varsitt håll. Jag har varit hos min bror. Kille har varit hos sin bästis. Jag har haft det bra. Jag har inte saknat speciellt. Vi har hörts varje dag. Kille är inte hemma än. Han kommer imorgon. Jag undrar hur sliten han är. Jag undrar hur hårt han har supit. Jag undrar om han har passat på. Han låter så trött i telefon.

Hans milda ögon. Hans milda leendet. Han ser ut som en liten hundvalp. Han är helt ofarlig. Han tittar alltid upp på mig underifrån. Han underläpp putar ut lite. Och jag älskar hans underläpp. Bita, nafsa och suga mig fast i den.

Jag önskar att jag fick insupa hela honom ännu mer. Mer än vad han tillåter. Och ändå tillåter han så himla mycket.

ph: chris craymer.

När jag påbörjade den här bloggen i april visste jag knappt vem kille var. Det kunde gått hursomhelst. Vi hade inte ens kysst. Ändå var jag head over heels. När vi var ute tillsammans och han satt på andra sidan bordet då dog jag. Jag dog. Det kändes overkligt. För bra för att vara sant. Hjärtat tickade: han-kan-bli-din, han-kan-bli-din, han-kan-bli-din.

Vi var så blyga båda två. Blyga eller livrädda. Ett steg fram och vi visste båda två. Vi visste båda två. Det tog flera veckor innan vi ... klockan var mitt i natten. Vi hade varit ute. Vi hade hållt varandra i handen under bordet. Vi hade tittat på stjärnhimlen. Vi var hungriga. Vi ville vi ha pommes och i kön på sibylla kysstes vi. Jag kände ingenting. Jag var omtumlad. Jag var bekymrad. Vad skulle hända nu? Kille var glad som en hundvalp. Vi fortsatte dansa runt varandra i ytterligare några veckor. Vi kysstes i smyg. Men i skolan nickade vi bara åt varandra för att under lektionerna skicka ett tiotal sms: "Va söt du är i ditt diadem idag". Vi fikade. Vi drack kaffe. Vin. Kom igen, vi gör det, sa Kille ibland sena fyllenätter. Vi satsar. Vi provar, ser hur det går. Jag sa ingenting. Tystade honom alltid med en kyss.

Han började hälsa på mig i stugan om nätterna. Han famlade efter mig i mörkret. Jag låg som en pinne. Ville inte hänge mig. Ville inte falla. Han tog på mig. Trängde sig in i mig. Tysta stön. Skönt. Sen blev det sommarlov. Vi tog tåget hem och skiljdes åt på perrongen. Vi var ibland andra och inte ens då hade vi mod nog att kyssa varandra på munnen så att alla kunde se.

Vi sågs några gånger under sommaren. Smsade varandra fortfarande tjugo gånger om dagen. Vi visste inte alls vad vi hade varandra. Men vi var svältfödda varje gång vi sågs. Vi gick in i varandra. Åt upp varandra. Plötsligt kändes det inte alls lika skrämmande längre utan helt självklart. Det var vi två nu.

Ur Gegen Die Wand (2003).

Han: Det känns inte som om du älskar mig utan mer som om du åtrår mig. Verkligen åtrår mig. Min kropp.

Kille kom hem vid tvåtiden igår. Han la sig nära, nära. Han höll om mig hårt, pussade mig mjukt.
- Om du tänker lämna mig, får du lämna mig nu, viskade han.
- Vad menar du? Trött, nyvaken, varm i hans famn vände jag mig om och tittade på honom.
- Jag träffade Tommy ikväll, vi drack några bärs och .... och hans tjej lämnade honom efter sex år för en annan.
- Älskling ... Jag tänker inte lämna dig.
- Jag är en öppen bok, sluddrade han vidare. What you see is what you get. Jag gillar att spela tvspel, läsa serietidningar. Jag är en nörd.
Han svalde som om han just hade avslöjat en stor hemlighet. Jag skrattade. Jag vet.
- Jag vill att du ska tro på oss, fortsatte han.

Jag kunde inte förmå mig själv att svara.. Jag vet inte varför. Vi är så olika. Vår vardag är min vardag och hans vardag. Vi gör sällan någonting gemensamt som vi båda tycker om lika mycket. Det är få grejer som förenar oss på det sättet. Istället sa jag:

Jag älskar dig. Jag kommer alltid att älska dig. Jag övertygad om att vår kärlek för varandra alltid kommer att hålla oss samman.

© All rights reserved by Tony Solis.

Kille stod i baren ikväll. Han var så sexig och så snäll. Och bjöd födelsedagsbarnet jag var med på drinkar. Jag var så stolt. Jag ville ta med honom in på lagret och mmmåh. Men det gjorde jag inte. Jag hade ju ett födelsedagsbarn att fira. Hurra, hurra, hurra!

Kärleken är orättvis. Jag älskar kille bortom allt vett och all sans. Jag skitälskar honom hela dagarna. Genom allt som en stålkvinna. Som en jycklare. Som en clown. Jag har ingen kontroll över min kärlek. Jag vaknar och kräks på hans bröst. Jag håller fast honom. Jag står på balkongen och skriker ut den när han går. Jag ligger vaken om nätterna när hjärtat försöker bulta sig ur bröstet. Själv står han bara där, helt upp och ner  med sin kärlek som en trygg och oföränderlig hamn. Kärleken är orättvis.

© All rights reserved by Jolin Snijders.

Jag vet inte vad jag drömmer om längre, mer än att få ligga nära Kille om nätterna. Mitt hem i hans armar. Mitt liv i hans snusande andetag vid mitt öra.

Jag undrar om Kille är verkligt lycklig med mig? Han har blivit så tyst på sistone. Jag tycker att han drar sig undan. Men jag vet inte, det kanske bara är jag? Jag som har börjat kräva mer. Som behöver höra hur mycket han älskar mig oftare. Som aldrig är nöjd. Som söker mig till hans famn som djur söker sig till vatten.

© All rights reserved by Benjamin Nitot.

Han: Babe ... jag älskar inte bara dig .... Jag avgudar dig.

September skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska in i september att göra. Jag kommer att famla efter en lysknapp i ett kompakt mörker. Kille flyttar tillbaka upp i den där staden som ligger i ingenstans alls för att fortsätta sina studier och jag följer inte med. Jag har ingenting där att göra längre. Han kommer ju tillbaka snart. Om en evighet eller två när hans framtid är utstakad och klar.

© All rights reserved by Chris Craymer.

Min kille går i hunddrömmar. Vill ha, vill ha, säger han och så låtsas han ropa på en hund. Jaa, komdå, komdå! ååh!

Jag tycker om att tänka tillbaka på den då jag inte hade någon aning om vem Kille var. Då allt han sa var spännande och nytt. Och ytterligare en ledtråd att dra i för att så småningom upptäcka hans hjärta. Det fanns så mycket där att hämta och förundras över. En hel orkester av känslor som han spelade på. Charmen i hans ögon. Lurifaxen bakom hans öra. Rastlösheten i hans fingrar. Den lilla pojken som busade runt i hans kropp.

Jag lyssnade intensivt på allt han sa och vi bubblade som champagneflaskor båda två i flera månader. För att inte tala om hur mycket vi längtade och åtrådde varandra. Kille var en aldrig sinande källa av kåthet. Han ville ha mig om och om igen. Och min kropp ville ingenting annat än att kapitulera under hans tyngd. Mina naglar graverade in minnen i hans rygg samtidigt som jag stönade in bekräftelse i hans öron. Jag kunde inte få nog av honom. Jag låste mina ben bakom hans rygg. Mina händer höll hårt om hans huvud. Jag älskar bara dig ... okej?

Livet är så mycket. Hela tiden. Upp och ner. Jag gillar det. Jag tycker om att känna. Jag tycker om att vara känslig.

Jag kan inte vara arg på honom, hur gärna jag än vill. För jag älskar honom sådär obotligt mycket och alla svarta känslor som jag bär kan jag inte längre utsätta honom för. Kan inte. Vill inte göra honom illa trots att det är hans fel. Det är hans fel att han dricker så många öl och glömmer bort att jag är liten. Jag klarar mig inte själv. Älskling, se mig, hör mig, vet att mitt hjärta gråter samtidigt som det också älskar dig som aldrig förr. Kom ihåg mig. Välj mig. Snälla. Om så bara för en kväll?

Jag är tillbaka i stockholm. Det är varmt. För varmt. Jag har urinvägsinfektion för första gången i mitt vuxna liv. Jag mår skit. Jag som trodde att urinvägsinfektion bara sved lite när man kissade och att det var allt. Gu'va fel jag hade. Jag ont i kroppen. Jag mår illa. Jag är snurrig. Jag blöder näsblod. Jag är så jävla trött. Jag pratar med bästisar, vänner och bekanta och alla har haft det. Flera gånger om till och med. Går det inte alls att undvika? Jag tycker att jag gör allting rätt. Jag kissar efter sex. Jag torkar mig åt rätt håll. Jag ser till så jag inte fryser häcken av mig och så vidare. Men det hjälper alltså inte. Jag är lite arg på hela situationen. Jag tänker inte drabbas av urininfektion flera gånger. I refuse. No more. Never!

Men får jag verkligen vara såhär lycklig och tillfreds med livet?